Vi går inte så bra ihop, min chef och jag. Jag har varit van att mer eller mindre sköta mig själv och oftast bara kommit till min chef när det varit något jag behövt hjälp eller stöd med. Reda ut något jag inte fattat, särskilt när det kommer till strategi och politik på jobbet för när det gäller sån't är jag inte tillräckligt listig. Jag tror gärna att alla är uppriktiga och att vi jobbar mot samma mål, men så är det ju långt ifrån alltid.
Sedan ett år tillbaka har jag en chef som jag verkligen inte funkar ihop med. Hon är ny som chef och jag var beredd på att det skulle märkas. Det är okej, alla är vi barn i början. Vad jag inte var beredd på var att hon vill detaljstyra utan att ha kunskap om vad hon styr. Att hon har kontrollbehov alternativt inte litar på mig för fem sekunder. Hon började med att meddela att för att få jobba övertid så måste jag ha ok på det innan. Jag vet att det är vanligt men jag har tidigare bedömt själv. Hon ifrågasatte om jag skulle ha övertidsbetalt, hon ifrågasatte min arbetstid. Det enda hon inte ifrågasatt är min kompetens och det ska jag väl vara glad för. Dock försvinner mycket av motivationen för mig och jag resignerar och gör ett sämre jobb. Jag tar inte samma ansvar längre.
Förra fredagen blev jag "inkallad". Jag hade skickat ett mejl som jag inte borde ha skickat. Jag kan hålla med om att det inte var det smartaste jag gjort (det var politiskt inkorrekt) men att ge mig en uppsträckning så att jag kände mig som en barnunge kändes mer som revirmarkering än något annat. Jag svarade emot, med viss återhållen ilska, och bemötte sakfelen men jag kände mig fortfarande stukad inombords. Jag har gjort minde bra saker tidigare på jobbet men de chefer jag haft tidigare hade en annorlunda attityd. Jag kan skämmas alldeles själv, utan att någon trycker in det i mig.
Min situation är komplicerad. Jag håller på att rationalisera bort mig själv nämligen. Jag vet inte om jag kommer ha ett jobb att gå till i höst. Så jag borde vara smart och smidig och gå med på allt och le hela tiden, men jag fixar inte sån't. Så risken finns att det är jag som ryker när en tjänst av två ska bort.
Jag har dock lyckats övertyga mig själv och därmed indirekt min omgivning att det inte är självklart att det är just jag som ska gå. Från början tyckte jag det var uppenbart eftersom det är mina specifika uppgifter som försvinner. Men vi är två och det heter att vi är en grupp även om min kollega gör andra saker. Jag kan mycket av det hon gör. Helt plötsligt insåg jag att det var korkat att hela tiden prata om det som om att det var jag som skulle gå. Det kunde bli självuppfyllande Jag började prata om "oss" och "vi", att någon av oss kanske måste sluta. Det gör i alla fall att det känns lite bättre, inuti mig. Det kanske känns sämre för min kollega men i det här läget tänker jag inte vara "snäll", jag tänker kämpa för mig. För som arbetsmarknaden ser ut nu, att vara i min ålder och ha en kompetens som är smal är inte den mest lyckade kombinationen att bli arbetslös i.
Oj, vad skönt det var att sätta det på pränt. Nu var min hörna verkligen en sorteringplats för mina tankar, som den ska vara.
Sedan ett år tillbaka har jag en chef som jag verkligen inte funkar ihop med. Hon är ny som chef och jag var beredd på att det skulle märkas. Det är okej, alla är vi barn i början. Vad jag inte var beredd på var att hon vill detaljstyra utan att ha kunskap om vad hon styr. Att hon har kontrollbehov alternativt inte litar på mig för fem sekunder. Hon började med att meddela att för att få jobba övertid så måste jag ha ok på det innan. Jag vet att det är vanligt men jag har tidigare bedömt själv. Hon ifrågasatte om jag skulle ha övertidsbetalt, hon ifrågasatte min arbetstid. Det enda hon inte ifrågasatt är min kompetens och det ska jag väl vara glad för. Dock försvinner mycket av motivationen för mig och jag resignerar och gör ett sämre jobb. Jag tar inte samma ansvar längre.
Förra fredagen blev jag "inkallad". Jag hade skickat ett mejl som jag inte borde ha skickat. Jag kan hålla med om att det inte var det smartaste jag gjort (det var politiskt inkorrekt) men att ge mig en uppsträckning så att jag kände mig som en barnunge kändes mer som revirmarkering än något annat. Jag svarade emot, med viss återhållen ilska, och bemötte sakfelen men jag kände mig fortfarande stukad inombords. Jag har gjort minde bra saker tidigare på jobbet men de chefer jag haft tidigare hade en annorlunda attityd. Jag kan skämmas alldeles själv, utan att någon trycker in det i mig.
Min situation är komplicerad. Jag håller på att rationalisera bort mig själv nämligen. Jag vet inte om jag kommer ha ett jobb att gå till i höst. Så jag borde vara smart och smidig och gå med på allt och le hela tiden, men jag fixar inte sån't. Så risken finns att det är jag som ryker när en tjänst av två ska bort.
Jag har dock lyckats övertyga mig själv och därmed indirekt min omgivning att det inte är självklart att det är just jag som ska gå. Från början tyckte jag det var uppenbart eftersom det är mina specifika uppgifter som försvinner. Men vi är två och det heter att vi är en grupp även om min kollega gör andra saker. Jag kan mycket av det hon gör. Helt plötsligt insåg jag att det var korkat att hela tiden prata om det som om att det var jag som skulle gå. Det kunde bli självuppfyllande Jag började prata om "oss" och "vi", att någon av oss kanske måste sluta. Det gör i alla fall att det känns lite bättre, inuti mig. Det kanske känns sämre för min kollega men i det här läget tänker jag inte vara "snäll", jag tänker kämpa för mig. För som arbetsmarknaden ser ut nu, att vara i min ålder och ha en kompetens som är smal är inte den mest lyckade kombinationen att bli arbetslös i.
Oj, vad skönt det var att sätta det på pränt. Nu var min hörna verkligen en sorteringplats för mina tankar, som den ska vara.
Ger dig ett interaktivt stöd eftersom jag känner igen mig i detta. Jag har liknande situation men håller på att falla eftersom det inte finns något skyddsnät tyvärr.
SvaraRaderaStå på dig Maj Korner!
Härligt Maj. Ut med det bara. Vilket påminner mej om inlägget jag ska skriva när andan faller på. Bra att du tar för dej. Din chef verkar vara en liten människa av det jag läser. Just den där känslan av att saker sägs för att det ska pinkas revir, inte för att hon vill att du ska utvecklas eller att hon vill ge respektfull och användbar återkoppling. Maktpinnen ska vina genom luften och du ska förstå vem som äger den. Dåligt.
SvaraRaderaMofsan: Vad skulle skyddsnätet bestå av?
SvaraRaderaTandis: Nu är såklart åsikten bara min. Frågar du henne så kanske hon har en helt annan historia. Men så är det alltid. Och det här är min blogg. Hon får skaffa en egen att ha åsikter i.
P.G A Att jag har ett jobb som kommer att försvinna/läggas ned. Jag har inget att falla tillbaka på menade jag. Söker för fullt.
SvaraRaderaDet är tyvärr så, att man bara är en sketen anställd. En chef har rätt att begära att övertid ska vara beordrad för att det ska räknas som just övertid. Det är ingen som kommer och ger en något eller tycker synd så värst länge om man blir åsidosatt. Var och en får kämpa för sitt, och det görs med olika metoder. Man kan inbilla sig solidaritet och laganda länge, men när det kommer till kritan är alla sig själva närmast. Jag en del erfarenhet och kunskaper om liknande. Acceptera chefen och gör ditt bästa. Håller tummarna!
SvaraRaderaHåller tummarna både för dig och Mofsan.
SvaraRaderaÅh så jag känner igen mig i din beskrivning av din chef, precis en sån har jag också haft eDet är förfärligt att bli uppläxad sådär som du beskriver och styrningen av arbetstiden, just så har min också hållt på och det gick så långt att jag fick ont i magen när jag såg hennes huvud genom dörren när jag kom.
SvaraRaderaVi har två olika kontor att vara på och jag har lagt mycket energi på att försöka vara där hon inte ärller rättare sagt har fortfarande men jag har fått nytt jobb så snart är plågan över.
/Tricky
.
Sorry det blev ngt fel i texten när jag skickade den.
SvaraRaderaKanske blev halvt begriplig ändå.
Jadå, inga problem. Skönt att du har ett nytt jobb att se fram emot och slipper spilla din energi sådär.
SvaraRadera