Min bästis

När jag föddes sprang mina storasystrar ner till parken och ropade " vi har fått en lillasyster, vi har fått en lillasyster". Då låg min blivande bästis B fortfarande i sin mammas mage, där i parken. De fyra månader som skiljer oss åt har jag utnyttjat många gånger. Men å andra sidan var hennes pappa polis och det smällde högre för det mesta.

Utom en gång när vi fått låna ett hockeyspel. Jag envisades med att göra mål på min egen målvakt hela tiden. B sa att det var fel men då hävdade jag att jag visste bäst för min pappa hade varit ishockeyspelare när han var liten. Så det så.

Jag var väldigt mycket tillsammans med B och hennes familj. Min mamma jobbade och hennes var hemma så det hade väl sin betydelse. Jag var nästan som ett fjärde syskon i familjen. Fick följa med till Gröna lund i min mörkblå finkappa och näthandskar. Blev hämtad vid busshållplatsen med moppe när de var i sitt sommarkrypin. Glasspaketen delades i fyra lika delar. Bs mamma var väldig smart när hon skulle vara rättvis. Hon numrerade tallrikarna i huvudet och så fick vi säga ett nummer och fick en tallrik. Ingen bråkade om att någon fått större bit då, vi hade ju valt själva tyckte vi.

I mellanstadiet flyttade B en bit bort och vi kom ifrån varandra lite. Hon fick nya, balla, kompisar.

I tonåren var vi tajta igen. Gjorde batiktröjor i hennes kök. Var ihop med två killar som kände varandra och hyrde bil och bodde på pensionat i Krokek. Gick på disko. Målade hennes Spikahyllor illröda och spelade Lola med Kinks på grammofonen tills grannarna sa till.

Sen fick hon barn i dryga tjugoåren och blev lite stadgad. Det var inte jag. Då blev vi lite mer sporadiska igen. Och under en massa år så hördes vi bara någon gång om året kanske, men varje gång var det som vi hade pratat igår.

Nu träffas vi lite oftare och jag är så otroligt glad över henne. Förutom att hon är en sympatisk person som tänker och ifrågasätter så är hon också en mycket värdefull länk till barndomen.

Imorgon ska jag träffa henne och jag gläder mig redan.