Ibland möter jag en man vid kaffet på jobbet. En liten man i en liten kostym. Jag har aldrig sett honom le. Han öppnar aldrig ett samtal.
Varje gång vi är samtidiga på någon plats så pratar jag med honom. Kommenterar något i omgivningen. Skojar. Ser honom i ögonen och ler. Han svarar men ler aldrig.
Jag har gett mig fan på att jag ska få honom att le. Sen är jag nöjd.
Varje gång vi är samtidiga på någon plats så pratar jag med honom. Kommenterar något i omgivningen. Skojar. Ser honom i ögonen och ler. Han svarar men ler aldrig.
Jag har gett mig fan på att jag ska få honom att le. Sen är jag nöjd.
Då kommer han att le.
SvaraRaderaHahaha! Det är bara att jobba på =)
SvaraRaderaLycka till. De däringa små männen kan vara svåra. (Såg dig inte i går kväll)
SvaraRaderaHar du sett filmen Patch Adams? Där försöker dem locka fram leenden genom att avvika från det förväntade. Så om du tar till en extrem och rolig grimas som han inte förväntar sig så kanske ett leende kan lockas fram
SvaraRaderaBra målsättning! Man mår bra av ett leende då och då.
SvaraRaderaJag kan inte låta bli att undra vad det är i honom som gör honom så totalt oemottaglig mot ett leende. Ett leende som är bland det mest smittande som finns. Vad kan göra honom så immun. Total humorbrist eller en stor sorg?
Sån kan jag också bli, skriv när du lyckats!
SvaraRaderaMea: Jag ser jättesällan på film, så nej, den har jag inte sett. Och jag ser ju så knäpp ut av mig själv, det borde räcka, utan grimas!
SvaraRaderaMammaJ: Jag tror inte han riktigt ser på mig. Så jag tror det är därför han inte fattar att han ska le. Eller så tycker han bara att jag är märklig och vill inte uppmuntra mitt småpratsbeteende.
annsve: Jag ska rita ett kors i taket när det händer, och berätta här. :-)