Helga Gregorius

Jag har nyligen läst om Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, det var länge sen jag läste den första gången. Just nu läser jag Gregorius av Bengt Ohlsson. Den boken är en parallell berättelse men ur Gregorius synvinkel. Gregorius som många, särskilt Doktor Glas, tycker är förhatlig.

Doktor Glas ogillar dessutom att han har gift sig med den mycket yngre Helga som han själv hyser varma känslor för. Det är intressant att se Gregorius perspektiv, lära känna honom som person och förstå hans stora osäkerhet som präglar honom som människa.

Då är det två av de tre huvudpersonerna som har fått komma till tals. Men Helga då? Vad tycker hon om saker och ting? Jag har tagit den första händelsen i Hjalmar Söderbergs roman där hon finns med och skrivit en början på hennes berättelse.

Min hand trycker ned handtaget, jag tar ett djupt andetag och går in i väntrummet. Strax slår jag mig ned på en av de lediga stolarna, knäpper händerna i knät och stirrar på dem. Allt för att inte se de sjuka kroppar som sitter alltför nära mig i det dunkla rummet utan dagsljus från fönster. En dam klädd i svart hostar ihållande mitt emot mig, jag lyfter blicken och ser hennes stora kropp rista i stolen så att dubbelhakorna dallrar. Hon är artig nog att hålla en spetsnäsduk över sin mun och torkar lätt mungiporna när hostanfallet är över.

Vad gör jag egentligen här? Vad får mig att tro att Doktor Glas ska kunna hjälpa mig? Är det för att jag har hört honom i en diskussion där jag tyckte mig förstå att han ömkar kvinnors svåra situatuion? Jag har också sett hans ögonkast åt mitt håll och mer än gång har jag sett lystnad i hans blick när han betraktat mig när han tror sig vara osedd. Ska jag nu utnyttja hans förmodade känslor för mig? Ja, det ska jag! Jag ser ingen annan utväg. Någon måste lyssna på mig och han med sin läkared är mitt enda val.

Doktor Glas bjuder nästa på tur att komma in och jag ser av hans korta nick att han noterar min närvaro. Fler personer har efter mig kommit in i väntrummet, en dam i violett klänning med ett barn vid sin sida. Barnets ögon blänker feberblanka och hans kinder lyser lika röda som vinteräpplen om hösten. Damen med hostan kommer ut från doktorn och jag vinkar vänligt åt damen i violetta klänningen att gå före mig.

Slutligen är bara jag kvar i rummet och det mod jag trodde mig äga när jag klev innanför dörren har sipprat ned i golvspringorna och blivit till intet. Stammande säger jag till Doktor Glas att jag trodde mig vara förkyld men redan känner mig bättre. Kanske var det bara andnöd av den branta backen upp till Köpmangatan som förledde mig att tro att jag var sjuk. Han ser noga på mitt ansikte när jag säger att jag ska komma åter imorgon istället.