Det ringde på dörren och jag blev nästan rädd. Det ringer aldrig på dörren utan att jag vet vem som kommer. Så oerhört trist egentligen. Det är olika perioder i livet, en del är dörrringarperioder och andra är det inte.När jag var liten ringde det ofta på dörren. Mina kompisar, mina syrrors kompisar, mammas väninnor och våra släktingar. Ofta helt apropå.
När jag var ung vuxen var det polare för hela slanten som ringde på. En gång var det grannen på tre trappor som hade famnen full med tulpaner till mig. Och jag menar famnen full. Efteråt förstod jag att han hade plockat dem själv. I planteringen på Mariatorget. En annan gång var det Tomas på två trappor. Han hade blivit knivskuren i handen. Ett ganska långt sår från tumvecket in mot handflatan. Jag tyckte han skulle sy men det tyckte inte han. Han var inte så nykter och satt och spretade med fingrarna så det blödde ändå ymningare. Till sist lyckades jag lägga om det någorlunda och han gick upp till sig. Där satt jag i mitt nedblodade kök och när allt var över var jag faktiskt tvungen att sätta huvudet mellan benen för att inte svimma. Men jag lyckades hålla det ifrån mig så länge det var nödvändigt. Det är det som gör att jag tror att jag skulle fixa att vara logisk och göra rätt saker om jag kom först till en olycka.
När mina barn var små och vi bodde i radhus plingade det på dörren. Eller så hojtade någon eftersom dörren väldigt ofta stod öppen. Ungar av alla åldrar och grannar. Prata, låna saker, diskutera, bjuda in och allmän rådgivning.
Men här, där jag bor nu, ringer det aldrig på dörren. Det är inte många av mina grannar jag känner, de flesta vet jag inte ens vilka de är. De ser så likadana ut. 30-åriga grabbar med sneakers och kortklippt/inget hår. Unga tjejer med karriär i blicken och hastiga steg. Har jag mött dem förut så kanske jag inte känner igen dem nästa gång. Åkte hiss med en tjej förra veckan och sa att jag inte kände igen henne. "Men jag känner igen dig" sa hon. "Du tog soppåsen åt mig en gång och det glömmer jag aldrig". Justja, jag skulle ju ändå åt det hållet och det var ju onödigt att vi gick båda två.
Nu ringde det på dörren och det var en i styrelsen som gav tillbaka nyckeln som fönstergubbarna har haft. Så ospännande.
Åh, så ospännande har jag det också! Tur att mina tonåringar ibland är hemma, då kan jag hoppas att det ringer något halvspännande.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaTack för att du hittade till min blogg och lämnade kommentar.
Nu har jag suttuit en bra stund och läst i din blogg och kommit fram till att jag tycker väldigt mycket om den!
Hoppas det är ok att jag länkar?
Oj! Tack! Länka på du, det är bara roligt. :-)
SvaraRaderaKompisar till tjejerna och pizzabudet här. Och häromdagen ringde faktiskt grannen på utan förvarning. Men då blev jag nervös också! =)
SvaraRaderaHär ringer aldrig någon på oförmodat. Utom grannen som jag har ett okomplicerat förhållande till, så det har hänt att jag har har öppnat i underkläderna i tron att det är hon. En gång var det vaktmästaren.
SvaraRaderaJag har sedan många år tillbaka skruvat bort ringklockan så här hemma är det knackningar som gäller. Det knackar barn i alla åldrar. Vissa dagar är det nonstop tycker jag. Ibland knackar nån äldre granne som vill lämna godis eller frukt till mina barn. Ibland händer det att det knackar och det står en man utanför med ritade tavlor och en liten papperslapp där det står att hans barn är döende och att han behöver pengar. Rätt konstigt faktiskt att just alla de med ritade tavlor och döende barn hittar till denna lilla håla. Vissa knackningar kan man skilja på nu. Några knackar lätt, några knackar på ett sätt som låter som en liten melodi, ena grannens knackningar låter som om han ska slå in dörren. Jag personligen tycker in om knackningar alls. Varken knackningar eller dörringningar. Jag hoppar, trots allt spring på dörren här, alltid till.
SvaraRaderaMen det är väl så att många av oss lever i en kultur där spontana ringningar knappt längre förekommer? I mitt barndomshem kom och gick det folk hela tiden. Vi knackade/ringde också på hos släkt och vänner när vi råkade gå förbi på kvällspromenad. Mina barn, 17 - 20, försöker övertyga mig om att det är ett allvarligt etikettsbrott att ringa på hos någon utan att ha gjort upp i förväg. Ja, man kan inte ens ringa i mobilen och säga att man är i närheten, om det inte är den absolut närmsta kretsen det handlar om. Annars måste man ha gjort upp i förväg. Mina syskonbarn som är runt 45 anser samma, så det har gått fort.
SvaraRaderaDär vi bodde när barnen växte upp sprang inte barn och ringde på varandras dörrar spontant heller. Men det kanske är vanligare i villaområden?
Nu ska vi se om jag lyckas kommentera den här gången, jag har misslyckats vid tidigare försök.
Vem hade du velat att det skulle vara som ringde på dörren om du hade fått välja?
SvaraRaderaTack för din kommentar på min blogg, jag har svarat dig där...nu fick jag chans att komma in och se vem du är och hit kommer jag återkomma.....Kram Ironia
SvaraRaderaRutan: Vad hände då, när det var vaktmästaren? Vem blev mest generad, han eller du?
SvaraRaderaMea: Du verkar ha rara grannar, som kommer med godis.
annaama: Jag vill ha det spontana och jag tycker det är trist att våra liv blivit så inrutade och planerade. För egentligen, hur farligt är det att någon bara steppar förbi?
tandis: Om jag fått välja? Han på den vita springaren som han parkerat utanför porten tillsammans med cyklarna och mopparna. :-)
Ironia: Roligt att se dig! Välkommen hit!