Min bästa vän B och hennes familj hade en pytteliten stuga där vi var om sommaren. De var fem i familjen och så jag som nästan jämt var hos dem. Stugan bestod av ett långsmalt rum som precis rymde 2 våningssängar, en på tvären och en på längden. En smal hall och ett kombinerat kök/rum. Gissar på 30 kvadrat. Den var grön och låg i en tallbacke bredvid en äng.
Utanför köksfönstret var en altan, där åt vi. Bs mamma öppnade fönstret och langade ut tallrikar och mat. En liten bit från stugan var en grop där vi eldade med kottar och grillade korv.
Vatten fanns såklart inte men halvvägs till stranden fanns en pump där vi hämtade vatten. Inte så långt därifrån låg dasset. Det var allmänt och folk på stranden kunde också använda det även om vi tyckte det var vårt.
Det var nära till vattnet och nedförsbacke. Vi badade jämt. Ibland kom badbåten som var full med ungar från stan. Då vart det livat på stranden! De hade utfodring också. En lång kö med barn som även vi ställde oss i. Det gick så bra så, alla brunbrända lintottar såg likadana ut. När man kom fram fick man en slät bulle och en festis. (eller om det var en trekant mjölk, lite osäker där).
Personalen som kom med badbåten kunde man simma upp för och ta märken. Jag simmade från bryggan ut till en pinne och tillbaks igen. Jag trodde jag var klar men de ropade " En gång till!" Då gjorde jag det. Det var 50 meter totalt och veckan efter hade de med sig mitt järnmärke, insvept i rosa silkespapper. Då var jag stolt. Jag tror att jag tog simborgarmärket där också, det var tvåhundra meter och det var olika färg på märket olika år.
På radion mitt på dagen var det nyheter på engelska och tyska. Sen kom efterlysningarna. Herr och fru Nilsson på resa i Västerbotten med en vit Ford Anglia med registreringsnummer E34657 och husvagn. Hör snarast av er till Elsa på telefonnummer 013- 123456. Då var det allvar.
Vi byggde på en flotte vid berget vid sidan om badplatsen. Jag minns inte att vi någonsin fick den klar. Vi plockade blåbär i skogen. Det växte smultron på ängen. När det regnade låg vi i sängarna och läste serietidningar eller så spelade vi spel.
När jag skulle åka hem skjutsade någon av Bs föräldrar mig till busshållplatsen på moppe. Jag hade en vit hjälm, modell störtkruka, på mig.
Utanför köksfönstret var en altan, där åt vi. Bs mamma öppnade fönstret och langade ut tallrikar och mat. En liten bit från stugan var en grop där vi eldade med kottar och grillade korv.
Vatten fanns såklart inte men halvvägs till stranden fanns en pump där vi hämtade vatten. Inte så långt därifrån låg dasset. Det var allmänt och folk på stranden kunde också använda det även om vi tyckte det var vårt.
Det var nära till vattnet och nedförsbacke. Vi badade jämt. Ibland kom badbåten som var full med ungar från stan. Då vart det livat på stranden! De hade utfodring också. En lång kö med barn som även vi ställde oss i. Det gick så bra så, alla brunbrända lintottar såg likadana ut. När man kom fram fick man en slät bulle och en festis. (eller om det var en trekant mjölk, lite osäker där).
Personalen som kom med badbåten kunde man simma upp för och ta märken. Jag simmade från bryggan ut till en pinne och tillbaks igen. Jag trodde jag var klar men de ropade " En gång till!" Då gjorde jag det. Det var 50 meter totalt och veckan efter hade de med sig mitt järnmärke, insvept i rosa silkespapper. Då var jag stolt. Jag tror att jag tog simborgarmärket där också, det var tvåhundra meter och det var olika färg på märket olika år.
På radion mitt på dagen var det nyheter på engelska och tyska. Sen kom efterlysningarna. Herr och fru Nilsson på resa i Västerbotten med en vit Ford Anglia med registreringsnummer E34657 och husvagn. Hör snarast av er till Elsa på telefonnummer 013- 123456. Då var det allvar.
Vi byggde på en flotte vid berget vid sidan om badplatsen. Jag minns inte att vi någonsin fick den klar. Vi plockade blåbär i skogen. Det växte smultron på ängen. När det regnade låg vi i sängarna och läste serietidningar eller så spelade vi spel.
När jag skulle åka hem skjutsade någon av Bs föräldrar mig till busshållplatsen på moppe. Jag hade en vit hjälm, modell störtkruka, på mig.
Ännu ett roligt minne att läsa. Här känner jag dock inte lugnet utan mer ett minne man skulle ha skrattat till då och då av när man kommer ihåg sig själv.
SvaraRaderaFår rysningar av utedass. Fy de är riktigt hemska och stanken är inte att leka med. Sätter mig hellre ute i skogen hahaha
En helt annan sorts badbåt med andra ord. Klistrar in förklaringen till ögat som jag svarade dej på i min blogg.
SvaraRaderaVad det är med mina ögon, ja du Maj, för det första har jag pollenallergi, det hjälper inte direkt. Att jag sedan är född som eksembarn och använt tjärsalva, zinkpasta och cortionskräm under hela min uppväxt hjälper inte heller till. Men jag tror att det handlar om mitt sätt att leva, jag tror att det påverkar. Jag tror att när jag sover för lite, stressar för mycket och inte tar hand om mej säger kroppen ifrån med eksem. Oftast i händerna men den här gången blev det lite gråtande också på kvällarna så ögat blev väl extra känsligt. Det ena mer svullet än det andra. Jag ser ganska vidrig ut om jag får säga det själv, haha. Men nu är det på väg tillbaka, inte lika illrött, inte lika känsligt för vind och ljus och svullnaden brukar då lägga sej efter en stund. Så ligger det till.
Oj, vad det väcker minnen att läsa detta! Efterlysningarna på radio; nu minns jag också dem. De hade fallit i glömska. Vad jag satt och funderade, när jag hörde dem, på vad som hade hänt!
SvaraRaderaOch ligga inne och läsa serietidningar och spela fia med knuff när det regnade...
Vilken tillgång det är att såhär läsa barndomsminnen av någon som växt upp i samma tid och ungefär på samma plats. Det väcker ens egna minnen!
Tandis: Tack för föklaringen!
SvaraRaderaNilla: Visst är det härligt när någon triggar igång ett dolt område i ens egen hjärna? Ibland behövs det inte så mycket och när det väl satt igång så kan det dyka upp en räcka med minnen.
Ännu en härlig bild att suga åt sig av.
SvaraRaderaSom jag fantiserade om vad som hänt när efterlysningarna hördes. Men ännu mer undrade jag över vad som hände om den de som de sökte inte kunde höra meddelandet. Vad skulle de göra då?
SvaraRaderaEftersom de sa bilmärke och så så tror jag att campingplatser tex höll utkik efter dem. För det var ju vanligt att man campade på den tiden. Annars kanske de ringde hem av något annat skäl och fick höra de hemska nyheterna. För det lär ju inte ha varit några goda nyheter iaf.
SvaraRadera