Smärta

Ibland är inte smärtan ensam. Den går hand i hand med rädslan. Rädslan för smärtan. Jag tror att den smärtan är lika verklig som den verkliga smärtan.

En del människor vill se när sprutan sätts i armen, för att förbereda sig på smärtan. En del vill inte titta, kanske för att rädslan för smärtan inte ska göra sig påmind.

Jag har ont, ganska ofta. Ett märkligt beteende som jag ser hos mig själv är att när det gör ont kan jag stanna upp, mitt i smärtan. Jag verkar aldrig lära mig att jag ska fortsätta rörelsen för att komma till ett läge där det inte gör ont, utan instinktivt stannar jag upp mitt i det ondaste. Stannar i rädslan.

Men man vänjer sig. Jag fick en spikmatta för en dryg vecka sen. Första gången jag barskinnad la mig på den kändes de vassa taggarna smärtsamt mot kroppen. Men smärtan blandades med rädsla eftersom jag inte visste hur ont det skulle komma att göra, skulle det bli värre? Hur mycket värre? Nu lägger jag mig obehindrat på den och smärtan känns knappt alls eftersom jag vet dess nivå.

Vi har olika nivåer för smärta. Min är hög och det är inte alltid bra eftersom smärta ibland inte ska ignoreras. Det är svårt att veta skillnad på vanlig och ovanlig smärta. Andra har jätteont av något som jag kanske inte skulle bry mig ett dugg om. Men, här kommer det viktiga; alla har så ont som de tycker att de har. Det går inte att jämföra. Jag kan aldrig säga till någon "äsch, det där lilla är väl inget att bry sig om". För dem är det det. Deras referensramar är inte samma som mina och det respekterar jag. Jag vill inte att någon ska känna att deras smärta är liten bara för att de tror att min är större. Det kanske inte ens är så. Jag kanske bara klagar mer än andra. För där skiljer vi oss också, en del bär tålmodigt andra kreverar.