Jag tycker inte om att vara rädd. Såklart är jag det ofta ändå men ibland försöker jag bli av med den genom att konfrontera rädslan. Vilket i sin tur är märkvärdigt eftersom jag är en "feg" person som ogillar konflikter.
Det första jag kommer att tänka på är när jag gick i småskolan. En mycket större tjej var med dagens ordval mobbad och en gång var jag med i en grupp som retade henne. Jag vet inte hur mycket jag reagerade just då när det hände, troligen inte så mycket alls. Dock var jag rädd för henne efteråt och gick över till andra sidan gatan när jag såg henne. En gång såg hon mig ändå och började jaga mig. Livrädd sprang jag Skolgatan upp och in i en port. Andfådd sprang jag allra högst upp i trappen och ringde på en dörr till någon helt främmande och flåsade: Kan jag få komma in, Tjocka Tjejen jagar mig! Det fick jag och jag fick saft och pepparkakor därtill. Efter det tyckte jag det var jobbigt att vara rädd och nästa gång jag såg henne i parken gick jag fram till henne och sa förlåt för att jag hade retat henne. Hon förlät mig inte. Som vuxen förstår jag det men som barn gjorde jag det inte. Men jag försökte. Och jag försökte mota min rädsla.
Andra episoden jag minns var när jag var tonåring.. Det var sommarnatt och jag satt på bussen hem från stan. En lite äldre kille spanade in mig. Jag klev av vid den första hållplatsen efter bron, inte så många andra brukade gå av där. Men han gjorde det. Jag kände inte igen honom. Jag gick före och han efter. Väl på gatan så började han vissla. Jag skyndade mig över gatan. Han gick efter. Jag gick uppför den långa trappan. Han gick fortfarande efter, visslande. Jag var rädd. Jag stannade ovanför trappan och vände mig om och frågade honom Bor du här? Han svarade att han just hade flyttat in. Då försvann min rädsla, det var alltså därför jag inte visste vem han var.
Jag är förstås inte alltid så här modig. Men många gånger kan man göra något åt sin rädsla, ibland är den obefogad. Den kan spricka i solen som ett troll, om man frågar.
Det första jag kommer att tänka på är när jag gick i småskolan. En mycket större tjej var med dagens ordval mobbad och en gång var jag med i en grupp som retade henne. Jag vet inte hur mycket jag reagerade just då när det hände, troligen inte så mycket alls. Dock var jag rädd för henne efteråt och gick över till andra sidan gatan när jag såg henne. En gång såg hon mig ändå och började jaga mig. Livrädd sprang jag Skolgatan upp och in i en port. Andfådd sprang jag allra högst upp i trappen och ringde på en dörr till någon helt främmande och flåsade: Kan jag få komma in, Tjocka Tjejen jagar mig! Det fick jag och jag fick saft och pepparkakor därtill. Efter det tyckte jag det var jobbigt att vara rädd och nästa gång jag såg henne i parken gick jag fram till henne och sa förlåt för att jag hade retat henne. Hon förlät mig inte. Som vuxen förstår jag det men som barn gjorde jag det inte. Men jag försökte. Och jag försökte mota min rädsla.
Andra episoden jag minns var när jag var tonåring.. Det var sommarnatt och jag satt på bussen hem från stan. En lite äldre kille spanade in mig. Jag klev av vid den första hållplatsen efter bron, inte så många andra brukade gå av där. Men han gjorde det. Jag kände inte igen honom. Jag gick före och han efter. Väl på gatan så började han vissla. Jag skyndade mig över gatan. Han gick efter. Jag gick uppför den långa trappan. Han gick fortfarande efter, visslande. Jag var rädd. Jag stannade ovanför trappan och vände mig om och frågade honom Bor du här? Han svarade att han just hade flyttat in. Då försvann min rädsla, det var alltså därför jag inte visste vem han var.
Jag är förstås inte alltid så här modig. Men många gånger kan man göra något åt sin rädsla, ibland är den obefogad. Den kan spricka i solen som ett troll, om man frågar.
Herregud, du är verkligen modig. Jag hade inte vågat göra något av det där.
SvaraRaderaNär jag gick i skolan för hundra år sedan var det en tjej i vår klass som blev utsatt för vissa otrevligheter. Jag var förvisso inte med men gjorde ingenting för att stoppa det heller. Detta har jag tänkt på senare i livet otaliga gånger. Så småningom drog det ihop sig till en sorts klassfest, 20 år efter eller om det var 25. Jag undrade om hon skulle komma och spotta på oss alla eller om hon bara skulle skicka en bomb till festlokalen. Döm om min förvåning då hon kom och uppförde sig helt normalt och såg helt normal ut. Jag bad henne iaf om ursäkt för att jag inte tagit avstånd från mobbarna i skolan, men hon svarade aldrig på det, såg mest förvånad ut. Snacka om förnekelse.
SvaraRaderaNu blev jag rädd, kan jag spricka i solen?
SvaraRaderaJag har blivit mer rädd med åren. När jag var tonåring så var jag inte rädd för nåt men så här i efterhand så kan jag se att jag kanske utsatte mig för onödiga saker. Tar inte rädslan över ens liv så kan den ju vara en sund signal att man ska tänka efter.
SvaraRadera