Som tonåring var jag lång, 180 cm. Stora fötter, vilket inte bekymrade mig utseendemässigt utan det var bara jobbigt med tanke på att det var svårt att hitta skor. När jag var 15 lät jag håret växa och nu hade det mörknat ganska rejält. Men jag var inte söt. Inte ful. Men inte söt.
När jag och mina kompisar gick ut så träffade jag killar. Men det hände ganska ofta att jag blev någon sorts språngbräda för killar som var intresserade av mina kompisar. Jag var lättpratad, social och trevlig och en bra inkörsport. Det var sårande ibland när någon kom fram till mig när Eva var på toaletten och när hon kom tillbaka så var det kört för min del.
Jag tycker inte utseende på andra är särskilt viktigt. Det är klart jag njuter av att se en vacker människa men det jag går igång på är annat. Därför är det märkligt att jag inte kan använda den logiken när det gäller mig själv. Att jag misstror att andra kan resonera likadant.
Nu kommer vi till det som jag inte kan acceptera när det gäller mig själv. Det spelar ingen roll hur många människor som säger att jag är okej hur många gånger som helst, jag slår bort det. Tror inte på dem. Tror de säger det för att vara snälla. För att trösta. Min uppfattning verkar cementerad och även fast jag har försökt acceptera mig själv så har jag inte gjort det.
Alla har saker de inte gillar med sig själva. Saker som andra inte ens ser. En stor näsa. Ful haka. För rakt eller för lockigt hår. Allt det där, som jag kanske också borde tycka om mig själv, har ingen betydelse längre. Jag struntar i att jag inte är söt, i alla fall för det mesta. Det jag har svårt för är hur min kropp ser ut. Jag har en ryggsjukdom som gör att min rygg är krum. Jag är lite (?) krokig. Bara att skriva det är fult. Se så fula ord. Krum. Krokig. Böjd. Ful. Det kan jag inte acceptera. Jag tror att det är det enda andra ser. Det enda det lägger märke till. Det enda som har betydelse.Jag önskar jag kunde hitta en väg att acceptera hur jag ser ut. Sluta bry mig om det. Inse att det faktiskt inte är hela världen. Förstå att det inte är det viktiga. För logiskt kan jag tänka så, men känslomässigt klarar jag det inte.
Det låter knepigt. Har du gått i terapi någon gång, det kanske kan vara en idé. Själv gick jag i terapi i nästan 2 år för att sluta skylla alla mina misstag i livet på min mamma som jag faktiskt inte tycker om. Det gick till slut fast jag var kring 40 år då och hade levt med det onda alldeles för länge.
SvaraRaderaÄr det skolios du har? Det har jag. Tänker inte jättemycket på det eftersom jag mest bara ser mig själv framifrån. Men då och då i någon provhytt hajar jag till och önskar att jag hade en rak fin rygg. Men man kan inte få allt, alla har vi våra skavanker...
SvaraRaderaOch de sitter nog mer i huvudet (och kanske sårade hjärtan) än i kroppen egentligen.
Jag stod framför spegeln som 10-åring och mer eller mindre svor och sa till mig själv: "Fy vad ful du är!!"
SvaraRaderaNumera har jag dels ändrat på ganska mycket (smink kan förändra mycket för den som har vita ögonfransar och blek hy...) och dessutom har färgat mörkrött hår istället för mitt blonda. Att jag dessutom fått lockigt hår efter mina graviditeter är något jag får stå ut med, även om jag ju nu är på jakt efter en bra plattång.
Men, jag har ändå förlikat mig med att jag ser ut som jag gör och lite grann låter folk ta mig som jag är. Jag vet att jag duger! En bra känsla är att tänka på att jag har varit gravid - kroppen som kanske inte alltid är vackrast, kunde iallafall bära och föda mina barn! :-)
Det är svårt det där. Knepiga saker och det finns bara en som kan ändra på det och det är en själv. Lätt att säga, svårt att göra. Man vet med förnuftet men känslorna säger andra saker. Det är tufft. Jag försöker intala mig att jag är good enought iblnd funkar det.
SvaraRaderaJag har svårt att få förbindelsen mellan logik och känsla att funka. För jag vet ju att det inte är det viktigaste. Men som ni alla verkar förstå, det är inte så lätt. Det är inte skolios, det jag har heter pelvospondylit. Och ovanpå det, som en bonus, fick jag diskbråck för ett drygt år sen.
SvaraRaderaJag förstår dig helt och hållet när det gäller att inte få in logiken i känslan. Allt är relativt, så även utseendet. För visst är det så att det viktigaste är att trivas med sig själv?
SvaraRaderaMänniskor är rätt bra på att se sina brister helt enkelt. Det bästa hade varit om man kunde säga till sig själv att så här ser jag ut. Jag duger som jag är. Jag kan inte förändra mitt utseende men iallafall göra det bästa av det och acceptera det.
Som med alla ord jag inte hört förut så måste jag slå upp dem och läsa lite. Kan ju alltid lära sig något nytt. Är det bara din rygg som är drabbad? Såg att även andra organ kan bli drabbade. Det är rent ut sagt för jävligt att du även skulle få diskbråck.
Jag har i många många år gått omkring i kläder som täcker rumpan, för jag har en ful rumpa. Nu först på senare år har jag någon gång kunnat drista mig till att ha ett midjekort åtsittande plagg upptill och fått kommentaren vad fin du är mamma av min son. Han har ju nästan alltid sett mig i luftiga utanpåkläder. Visst är det svårt att acceptera något hos sig själv man tycker är fult. Men inte skulle jag tycka mindre om någon annan för att hon har ful rumpa eller krokig rygg om personen i övrigt är OK, så varför har vi så svårt att tro att inte andra tänker likadant.
SvaraRaderaGör det ont? Alltså i form av fysisk smärta? Det hjälper ju inte ett skit men jag är 100 % säker på att om vi sågs så skulle jag krama dej, be dej vända dej om så jag fick se vad det är du pratar om. sedan skulle jag krama dej igen och sen skulle vi börja prata om allt spännande som jag vill prata med dej om.
SvaraRaderaDet jag funderar på är det där tvivlet om att det finns fler som du. Är det för att du hör oss andra prata om människor på sätt som skulle göra oss mindre stolta om någon härmade oss och sa det vi nyss sagt? Sen funderar jag på om det är lättare att smeka bort känslan än att tänka bort den. Har du stått naken framför spegeln och smekt din kropp. Inte på ett sexuellt sätt, det är ok det med förresten, men smeker dej själv kärleksfullt samtidigt som du säger att du tycker om dej.
Fan också vad klockan gick fort, det var bra att du skrev om det, hur kändes det att publicera inlägget?
P.S Som troll tycker jag dessutom att krum och krokig är härliga ord. D.S
Krum och krokig må uppfattas som vackra ord, men när tillståndet finns där så går det inte att prata eller krama bort. Både du och jag Maj har ju blivit både kramade och älskade trots våra krumma ryggar, så det är ju inte riktigt det det hela handlar om, säger jag både till tandgnisslur och Magica.
SvaraRaderaJo, jag är alltså också född men en krokig rygg. Upptäckte själv redan i första klass att min duffelhuva inte satt på samma ställe som de andras. Tillståndet är inte utrett, men min bror så vitt jag förstår fått konstaterat att han har en liten extra kota nedanför nacken och det torde väl gälla mig också som är krokigare än honom. Vi har dessutom tappat längd med åren, mina döttrar säger att det blivit påtagligt senaste två åren.
Men jag vet sannerligen inte hur mycket det har betytt för andras sätt att se på mig. Jag hade länge väldigt dålig kroppsuppfattning, tog ingen som helst hänsyn till min krokiga rygg när jag valde kläder. Nu vet jag precis vad som framhäver och vad som går någorlunda. Det var kanske bra att jag inte brydde mig under ungdomen!
Men jag förstår ändå precis vad du pratar om, eftersom jag efter att ha varit ett ganska sött barn växte upp och blev en rent objektivt sett ful tonåring och vuxen. Jag var både språngbräda och väskhållare och mycket annat. Kan berätta mycket om det. Det förekommer fortfarande att folk, läs män, talar om för mig hur ful jag är.
Men sen till frågan om hur man blir behandlad. Det finns ju undersökningar som visar att vackra människor blir bättre behandlade, har lättare att göra karriär, lättare att få jobb. I en dagboksanteckning från 15-årsåldern ställer jag dock frågan; "om jag inte haft ett så konstigt sätt eller vad det nu är dom tycker att jag har, skulle dom brytt sig mindre om att jag var ful då?"
Det var en mogen fråga. Men jag tror att jag har hanterat den rätt. Om jag skulle försökt vara en välanpassad person som inte sagt ifrån vad jag tyckte osv då hade jag ju inte blivit sedd alls! Om jag inte som tonåring klätt mig spektakulärt så hade jag ju bara varit "den fula". Männen som fallit för mig skulle inte brytt sig om mig om jag varit någon som haft vett att hålla mig längst bak i ledet. Det märker jag ju, så länge jag håller tyst så är det ingen som ser mig, så är det fortfarande. Sen kan de reta sig på mig av andra skäl. Men det är en annan historia.
En befrielse för mig var faktiskt att komma till Irland där folk inte är så vackra som här, spannet är mycket bredare. Särskilt när jag reste ensam och helt slapp blir jämförd.
Min skräck var att mina flickor skulle bli alltför lika mig. Den ena är det inte alls, den andra är "lik mig fast vacker" som jag brukar säga och folk ler lite förskräckt och det syns på dem att de tycker det är på pricken!
Jag började med att säga att man kan bli älskad ändå, man kan t o m någorlunda älska sig själv, även om man aldrig kan älska sig vacker, kanske bara en gnutta mindre ful. Men ett avvikande utseende är fan ingenting som berikar ens tillvaro. Man spelar helt enkelt i en annan division just när utseenden räknas och det får man finna sig i.
Tänk om man fick se sig själv utifrån med en annan människas ögon. Det skulle nog vara nyttigt för oss alla. För självkritiska är vi lite till mans, märker jag.
SvaraRaderaJag har svårt att bestämma mig för om jag vill behålla min inre bild av mig själv (som är vacker) eller om jag ska tvinga mig att se mig själv tex i skyltfönster. För antagligen måste jag se mig själv utifrån för att kunna acceptera mig. Det där med spegeln låter som en god idé. För någon annan. Tror jag.
En fördel med "fula" människor tycker jag är att de väldigt ofta är trevliga. De som är vackra har inte behövt kämpa lika mycket, de har fått lika mycket på silverfat.
Annaa, du måste varit en stark person som ungdom som inte brydde dig.
En episod från Cs dagis: Jag hade varit med på en skogsutflykt med barnen och när vi gick hem sa en liten flicka till mig. Du är ju snäll! Jag som trodde du var en häxa! Förut tyckte jag inte om att tänka på det, men nu tycker jag det är rätt gulligt. Det var ju sant.
Älskar mig själv gör jag rätt bra, men inte hundra procent. Eller alla procenten.
Och hur det kändes att skriva det här inlägget? Sådär. Det känns som att jag fikar efter tycksyndom och som att jag gör en höna av en fjäder. Det märkte jag när jag ganska omedelbart skrev ett nytt inlägg så det här åtminstone inte skulle ligga överst. Samtidigt är min sanningssträvan stor och eftersom det här påverkar den person som är jag ville jag berätta.
Jag tycker om att läsa alla era kommentarer, det känns bra.
De dagar som mina ögon ser ut som de gör idag så väljer jag att tänka på mej själv som de dagar mina ögon är som vanligt, vilket torde vara min inre bild. Även om omgivningen påminner mej om att det finns en diff.
SvaraRaderaNär jag läser Annaa M´s kommentar så har jag svårt att sätta fingret på vad det skapar för känsla i mej, det är inte acceptans i positiv bemärkelse utan mer resignation. Jag är helt övertygad om att det går att älska sej vacker. Beroende på vem som ska göra bedömningen, men vacker för sej själv. För allting handlar ju om känslor, inte om faktiska förhållanden. För jag tror inte att nöjdhet och inre lycka står i relation till yttre utseende. Däremot tror jag på det motsatta, att inre bra känslor återspeglas till det yttre.
Men har du ont?
Jo, jag har ont. Olika ont olika dagar. Ibland ryggen och ibland benet,när jag har provocerat lite och sträck ut ryggen så får jag ont i benet, men det brukar gå över på någon halvtimme. Men då kan jag ha extremt svårt att gå, blir som lealös. Fast smärtan är lättare att uthärda än utseendet. Tror jag.
SvaraRaderaJag känner igen den där känslan... Vissa dagar känner jag att jag ser ok ut, till och med söt! Men vissa dagar hatar jag mitt utseende och känner mig bara ful ful ful.
SvaraRaderaOch ändå vill jag försöka att tänka bort utseendet. Tänka att det finns många som är betydligt fulare än jag... Men oftast ser jag bara alla skönheter och jämför mig med dem och då blir jag ju såklart jätteful...
:-(
Fast det underlättar inte, om du har ont, då blir du påmind om det som du tycker att du måste jobba med. Men du kommer att vinna över den känslan, du är så glad och positiv och ser till att fylla ditt liv med en massa bra saker. Om du inte ljuger i dina inlägg förstås, vilket skulle göra mej mycket snopen. Och besviken.
SvaraRadera