Det är vad jag tänker på just nu. Jag har haft lång tid att mentalt förbereda mig och jag tycker jag har gjort det. Men när det nu kom ett datum så blev det så mycket mer verkligt och påtagligt. Hur ska det gå? Hur kommer hon klara sig? Hur ska jag klara mig? Jag håller på med en mental överlevnadsstrategilista inombords. Jag har läst om er andra och hur jobbigt ni tycker det är och jag förstår precis. För nu är jag där själv. Med skillnaden att det bara blir jag kvar.
C flyttar utomlands. Den sjunde oktober. Det är om 41 dagar. 41 nätter. Sen far hon till en plats där dagen är natt och sommaren är vinter.
Min älskade dotter.
C flyttar utomlands. Den sjunde oktober. Det är om 41 dagar. 41 nätter. Sen far hon till en plats där dagen är natt och sommaren är vinter.
Min älskade dotter.
Hua jobbigt ju..fast navelsträngen ska ju klippas någongång och självförverkligande sker oftast inte inom hemmets fyra väggar.
SvaraRaderaMofsKram om det känns svårt.
Kan tänka mig att det måste kännas väldigt jobbigt. Ni får ta tillvara alla 41 dagar på bästa sätt och sen ha igång msn dygnet runt. Försöker själv hjärntvätta mina barn att det är normalt att flytta hemifrån i 40-50 årsåldern och att de då är tvungna att ta mig med sig.
SvaraRaderaÅåååååh...
SvaraRaderaJa, du vet att jag vet.
Idag var det sex hela dagar sen jag hörde något från henne och när ett sms kom för några timmar sen med uppmaningen att sätta in pengar på hennes konto blev jag överlycklig haha. Om hon vill ha pengar så har hon det nog ok.
Va får de göra så? Måste inte vi mammor godkänna sånt på minst 18 papper med kopior?
SvaraRaderaFörsöker inse att det är naturens gång men har klara inkörsproblem! Och då har hon inte ens åkt än! Nä, nu ska jag sluta ömka mig själv och istället glädja mig åt hennes äventyr. Och snickra på min strategi.
SvaraRaderaJag fasar - riktigt fasar - för den dag som min dotter skall göra detsamma. Nu är hon ju än så länge bara 8,5 år, så det lär väl förhoppningsvis dröja minst 10 år, men ändå!
SvaraRaderaSamtidigt som jag inget hellre vill än att hon skall skaffa sig all den där erfarenheten och verkligen verkligen inte vill att hon skall sitta härhemma och uggla resten av livet.
Mycket mycket dubbelt.
Jag lider med dig. Då sonen gjorde "lumpen" i Malmö visste jag inte vart jag skulle ta vägen och han var bara borta i veckorna. Det blev så fruktansvärt tyst i huset. Ingen som spelade, tyst både morron och kväll, men det går över, nu blir det mest bara stökigt då han kommer hem ;)
SvaraRaderaÅh, nu känns det lite lyxigt att mina två stora döttrar "småflyttar" från mej till sin pappa. Ett par mil bort bara. Men Storingen tar studenten i vår. Hon pratar om att åka både hit och dit, över oceaner. Jag tycker att Norge är ett utmärkt alternativ. Eller Danmark för den delen, lite kontinentalt så där. Kram!/Tess
SvaraRaderaOj vad tufft. Man vill att de skall upptäcka världen men ändå sitta kvar i TV-soffan med oss andra. Har en bit kvar dit men jag förstår hur tufft det måste vara.
SvaraRadera