Life of Bellman

I den höga granhäcken där kattugglorna bor finns en smal öppning, där svänger vi in med bilen. Innanför är en stor äng med tillplattat gräs och längst bort står några bilar parkerade. Vi kör dit och ställer bilen och tar grusvägen mellan de höga ekarna. Klockan är halvsju och det är varmt ute och doften av skogen väller emot oss där vi går. Det måste finnas lindar, det doftar lind. Vi hör en elgitarr på avstånd. Ulriksdals slotts gula fasad tornar upp sig bortom almarna men innan dess ser vi en scen och en uppbyggd läktare. Med en minimal men god liten flaska rosévin sätter jag mig och väntar på att det ska börja. Det är två scener, en med en kuliss med fönster i blått och den andra framför orkestern.

Bellman kissar på en ek och så är föreställningen Life of Bellman igång. Den är verkligen jättebra! Intimt, rockigt, roligt och med många paralleller till samtiden. Jag hade gåshud när Jan Åström sjöng Märk hur vår skugga.

När jag kom hem satte jag mig en stund på balkongen med ett glas vin och lite nötter. Tände några värmeljus för att kunna läsa. Men när det kom en vindpust och släckte alla ljusen och jag inte fick upp påsen med macadamianötter gick jag in till er.

Balkongdörren står öppen och heliotropens doft känns ända hit. Det är 22 grader, månen är full och augustis sammetsnätter är här.