Tiden

Helt plötsligt rivstartade allt. Igår var jag ute, kom hem sent och sen somnade jag inte förrän tre. Idag har jag varit på möte och lyckades inte med målsättningen att inte bli vald till något. Men valberedning kan väl gå an då. Innan dess hann jag träna och handla två kassar mat som jag lämpade över i Cs händer i utbyte mot hennes busskort. Fast det heter inte busskort. Vete sjutton vad det heter, mitt busskort står det Statoil på.

Det har jag funderat på också, om det där kortet som jag inte vet vad det heter, vore billigare så skulle jag oftare åka kommunalt. De dagar jag inte ska handla eller iväg någonstans och de dagar jag inte har ont så jag klarar att stå på bussen och parera svängar och kraftiga inbromsningar. Bil vill jag ha för en rad andra ändamål men jag skulle kunna tänka mig att växla mellan att åka bil och tunnelbana/buss till jobbet. Men det är en en ekonomiskt olönsam affär, kortet kostar nästan dubbelt så mycket som det kostar att tanka på en månad. Det där var en utvikning.

Huvudet är fullt med tankar. Jobbet. Ilska över jobbet, faktiskt. Och ilska över puckona som inte tar ner de tunga vikterna efter sig där jag tränar. Jag ska inte lyfta så tungt så det är ett problem för mig. En vacker dag kommer jag gömma dem i dambastun så kan de stå där med lång näsa. Men en annan sak fyller mina tankar just nu. Mer om det i ett annat inlägg en annan dag. För nu måste jag nog öppna posten och röja lite här hemma. Det var ju fint i söndags, hur kan det då ligga morgontidningar på bardisken och stå tillbringare med skumt innehåll på diskbänken? Och jag har inte ens packat upp träningsväskan.

Och imorrn börjar vattengympan.

Och det här blev ett lika ostrukturerat inlägg som jag känner mig just nu. Och precis lika ointressant.