Jobbekymmer

Vi går inte så bra ihop, min chef och jag. Jag har varit van att mer eller mindre sköta mig själv och oftast bara kommit till min chef när det varit något jag behövt hjälp eller stöd med. Reda ut något jag inte fattat, särskilt när det kommer till strategi och politik på jobbet för när det gäller sån't är jag inte tillräckligt listig. Jag tror gärna att alla är uppriktiga och att vi jobbar mot samma mål, men så är det ju långt ifrån alltid.

Sedan ett år tillbaka har jag en chef som jag verkligen inte funkar ihop med. Hon är ny som chef och jag var beredd på att det skulle märkas. Det är okej, alla är vi barn i början. Vad jag inte var beredd på var att hon vill detaljstyra utan att ha kunskap om vad hon styr. Att hon har kontrollbehov alternativt inte litar på mig för fem sekunder. Hon började med att meddela att för att få jobba övertid så måste jag ha ok på det innan. Jag vet att det är vanligt men jag har tidigare bedömt själv. Hon ifrågasatte om jag skulle ha övertidsbetalt, hon ifrågasatte min arbetstid. Det enda hon inte ifrågasatt är min kompetens och det ska jag väl vara glad för. Dock försvinner mycket av motivationen för mig och jag resignerar och gör ett sämre jobb. Jag tar inte samma ansvar längre.

Förra fredagen blev jag "inkallad". Jag hade skickat ett mejl som jag inte borde ha skickat. Jag kan hålla med om att det inte var det smartaste jag gjort (det var politiskt inkorrekt) men att ge mig en uppsträckning så att jag kände mig som en barnunge kändes mer som revirmarkering än något annat. Jag svarade emot, med viss återhållen ilska, och bemötte sakfelen men jag kände mig fortfarande stukad inombords. Jag har gjort minde bra saker tidigare på jobbet men de chefer jag haft tidigare hade en annorlunda attityd. Jag kan skämmas alldeles själv, utan att någon trycker in det i mig.

Min situation är komplicerad. Jag håller på att rationalisera bort mig själv nämligen. Jag vet inte om jag kommer ha ett jobb att gå till i höst. Så jag borde vara smart och smidig och gå med på allt och le hela tiden, men jag fixar inte sån't. Så risken finns att det är jag som ryker när en tjänst av två ska bort.

Jag har dock lyckats övertyga mig själv och därmed indirekt min omgivning att det inte är självklart att det är just jag som ska gå. Från början tyckte jag det var uppenbart eftersom det är mina specifika uppgifter som försvinner. Men vi är två och det heter att vi är en grupp även om min kollega gör andra saker. Jag kan mycket av det hon gör. Helt plötsligt insåg jag att det var korkat att hela tiden prata om det som om att det var jag som skulle gå. Det kunde bli självuppfyllande Jag började prata om "oss" och "vi", att någon av oss kanske måste sluta. Det gör i alla fall att det känns lite bättre, inuti mig. Det kanske känns sämre för min kollega men i det här läget tänker jag inte vara "snäll", jag tänker kämpa för mig. För som arbetsmarknaden ser ut nu, att vara i min ålder och ha en kompetens som är smal är inte den mest lyckade kombinationen att bli arbetslös i.

Oj, vad skönt det var att sätta det på pränt. Nu var min hörna verkligen en sorteringplats för mina tankar, som den ska vara.