Lyssnar

Sitter och lyssnar på den där låten som jag ska to-too-a:a till. Bra låt han har skrivit MMS-mannen. Kör den på repeat så jag ska bli bekant med den. Men jag hoppas det blir en annan tonart sen, det här är alldeles för lågt för mig. Och en oktav upp blir ju konstigt. Tror jag. Eller? Usch, vad har jag gett mig in på?! Jaja, låter det inte okej så får han väl ta bort mig. Kul ska det bli i vilket fall som helst.

Och nu är klockan för mycket igen. Vart tog den här kvällen vägen då? Jag som skulle stryka. Men jag har i alla fall tecknat ett nytt elavtal. På nätet. (elnätet?) SkellefteKraft eller vad de hette. Miljövänlig el. Säger de.

Och så har jag skaffat nån jäkla farm på Facebook oxå. Dumt. Och jag har inte plockat ur diskmaskinen ens.

Måste komma ihåg att uppdatera min läslista oxå, läser inte alls Bärnstenskikaren utan Shantaram. En mycket bra bok.

Justja, spolarvätska ska jag fylla på. Fast inte nu. Det får bli en dag när jag har mörka kläder, det är inte så rent i motorrummet på min bil. Motortvätt är överdrivet tycker jag.

NU har jag svamlat klart, nu ska jag borsta tänderna utan att stå på fötterna som en del andra!

Suss sött!

Morgontrött

Jag har alltid varit morgontrött. Under ett par år bodde jag ihop med syrran och då hade vi strikta regler för att det skulle funka. Till exempel fick hon inte prata med mig förrän vi var på väg till tunnelbanan. För hon kunde börja diskutera saker som vad vi skulle ha till middag, vid frukosten! Helt absurt för mig.

Numera är jag bättre på den punkten, jag kan prata fast jag är trött. Dock verkar mitt beteende ha gått i rakt nedstigande led för C är inte nådig att tas med om morgonen.

En morgon gick hon upp precis när jag stod och bredde mina mackor. Tänkte att jag skulle vara snäll och fixa hennes också och ropade: Hur många mackor vill du ha? - Två, muttrade hon. På kvällen sa hon: - Nästa gång kan du väl fråga så jag kan säga ja eller nej, det är så jobbigt att säga två!

Nyss när hon la sig sa hon: - Jag går upp kvart i sju imorrn. Intresseklubben antecknar, svarade jag. Då sa hon, det är lika bra jag säger det, annars kommer du säga: - Vad tidigt du är uppe. Och då måste jag ju svara...

Fundering om ironi

Helt plötsligt känner jag mig humorbefriad, utan självdistans och rätt korkad.

I diskussionen om ironi hos Nilla var jag uppenbarligen den enda som inte förstod ironi. I alla fall den enda som sa det.

Men nu är det så att jag har humor, men min egen humor. Jag har väldigt mycket självdistans i många sammanhang. Och snabbtänkt och intelligent är jag också.

Så varför förstår jag då inte ironi? Kan det vara så att jag inte riktigt fattar definitionen av ironi? Det andra kallar ironi kallar jag kanske humor eller underfundighet? Trots allt har jag ju inte läst Generation X, jag kanske borde det eftersom jag inte tillhör den.

Samtidigt vet jag att jag är bokstravstrogen ibland och verkligen bara läser det som står. Bokstav för bokstav, svart på vitt. Så lite korkad är jag nog ändå! Ibland.

Bokmärken

Jag är en bokslukare och med det intresset kommer även intresset för bokmärken. Ett antal har passerat revy mer eller mindre obemärkt men några minns jag med glädje.

Det vackra pappersbokmärket, köpt i set om tio i Florens. Intrikat målat och med texten Buon Libro - Buon Amico.

Ett plastat bokmärke med tofs och en ängel som motiv. Det fick jag av S i julklapp och det var min bästa julklapp det året.

Nu använder jag någon av de två på bilden. Den högra har just fått sig ett bad och ser lite tufsig ut. Men jag tvättade försiktigt och såg till att han inte hade ansiktet under vatten för länge. Jag har ju erfarenheten av att tvätta barnens gosedjur. En gång gjorde jag misstaget att torktumla ett... Han blev så mjuk och fin men ägaren tyckte helt klart att det måste ha varit en traumatisk upplevelse för Gose-gos.

Något jag verkligen skulle vilja ha är egna ad libris. Alltså ett helt eget motiv som på något sätt symboliserar mig förutom mitt namn. Jag var in i en bokhandel en gång och frågade om de hade ad libris men fick ett fiollådeutseende till svar.

I natt jag drömde

Jag har tidigare beklagat mig att jag inte minns mina drömmar, nu har jag gjort det två gånger på kort tid! Det här drömde jag i natt. (jag blundade och skrev det)

Vi är i ett stort hus med en stor huvudkropp och sedan huskroppar som gick ut på tvären från den. Jag och och min arbetskamrat A var där för något uppdrag i jobbet tror jag.
Jag skulle till gyn klockan 1120 och egentligen skulle jag köra A tillbaks till jobbet men ”lurade” honom att vänta. (han är snäll rl) Kom en halvtimme försent dit för det tog så lång tid att gå igenom huset. Det var något med dörrarna också men det har försvunnit ur huvudet.

Fick reda på att en arbetskamrat, J, tagit livet av sig genom att såga av sig fingrarna på ena handen. I alla fall 3 st. Fast egentligen var det min storasyster som dött. Men hon kom sen så det var inte så.

Sen körde jag långtradare och fick som den första i världen backa med den. Det hade man aldrig gjort tidigare.

Oförutsägbart

Mockapocka gillar inte det förutsägbara som hon berättar om i det här inlägget. Jag kan komma med ett tips på något som ingen tror att en femtioplusdam brukar roa sig med. Eller en sextiominus som jag glatt brukar kalla mig själv.

Plats: Ikea eller annan hyfsat stor affär.
Tid: En tid på dagen när det är mycket folk
Utrustning: Ingen, förutom blickar över axeln och fingerfärdighet. Viss snabbhet och förmåga att hålla masken kan vara bra också.

Scenario: Man smyger fram till hyllan där de säljer timer, i plastförpackning. Med snabba fingrar och utan att någon ser ställer man så många som möjligt på ringning. Ett par tre minuter fram räcker bra. Efter uträttat värv förflyttar man sig några meter bort men fortfarande med full uppsikt över hyllan. Sen gäller det att hålla masken när intet ont anande handlande hoppar till när det plötsligt börjar ringa, inte bara en gång utan massor!

Prova! Det är hur kul som helst!

Sanslös sömn

Jag har sovit i elva timmar! Elva timmar, det är ju inte klokt! Men jätteskönt var det. Vaknade visserligen någon gång mitt i natten och trodde jag skulle bli magsjuk men det gick över.
Idag är det lördag och enligt mitt nya beslut har jag inte några planer alls om vad jag ska göra, allt för att inte få dåligt samvete över de jag inte gjorde.

Dock finns det undantag. Jag ska på dop på eftermiddagen. Ett av "barnen" på gården där jag bodde förut har fått barn.

Så nu sitter jag med lite färg på hårrötterna, ska in i duschen strax, kanske måste stryka en blus och måste definitivt slå in paket. Men det gills liksom inte.

I doppresent ska hon få ett par gummistövlar. Kan hända att en och annan rynkar på näsan åt det, men det struntar jag i. Hon måste ju ha något att hoppa i vattenpussarna med nästa vår när hon lärt sig gå!

Det hänger i luften

Regnet hänger i luften. Det verkligen gör det! När jag åkte från jobbet kom det femton regnstänk på vindrutan men inget mer. När jag satt på en bänk (nej, jag matade inte duvorna i stadsparken, men närapå, jag fotograferade dem och log mot dem) så kom det tre regnstänk på min arm. När jag kom hem satt jag en stund på balkongen och himlen hängde i jämnhöjd med smidesräcket men inga droppar. Nu är det över tjugo grader fortfarande, himlen är gråblå, det blåser lite lätt och regnet hänger i luften. Men det faller inte.

Fåmäld

Jag känner mig fåmäld. Tycker inte jag har något att berätta om, har inget att tillföra i kommentarer hos andra. Jag har som gråa kläder och sitter i ett hörn där ingen märker mig för jag vill inte bli märkt. Känner mig som ett äppelskrott. Tror jag ska lägga mig tidigt idag.

Sjunde oktober

Det är vad jag tänker på just nu. Jag har haft lång tid att mentalt förbereda mig och jag tycker jag har gjort det. Men när det nu kom ett datum så blev det så mycket mer verkligt och påtagligt. Hur ska det gå? Hur kommer hon klara sig? Hur ska jag klara mig? Jag håller på med en mental överlevnadsstrategilista inombords. Jag har läst om er andra och hur jobbigt ni tycker det är och jag förstår precis. För nu är jag där själv. Med skillnaden att det bara blir jag kvar.

C flyttar utomlands. Den sjunde oktober. Det är om 41 dagar. 41 nätter. Sen far hon till en plats där dagen är natt och sommaren är vinter.

Min älskade dotter.

Mer irritation

Jaha, vad är det nu för nya villkor Telia hittat på? Fick just räkningen och inser återigen att jag verkligen inte borde ha något fast telefonabonnemang. Problemet är bara att den telestation som jag hör till är så liten att det bara är Telia som har utrustning för ADSL där. Det i sin tur innebär att jag måste ha Telia som leverantör av ADSL om jag gör mig av med telefonabonnemanget. (de andra leverantörerna kan inte koppla in ADSL om det inte finns ett abonnemang som bärare) Och jag gillar inte Telia. Den enda lösningen som jag kan se är att ha bitström, men det vet jag inte hur bra det funkar och inte ens hur det funkar.

Att de tillsammans med räkningen skickar med reklam om ”Surfa ute i sommar” som gäller i en månad till känns väldigt seriöst och genomtänkt.

Det andra brevet var från den elleverantör jag har, Surahammars Energi. De är uppköpta av Eon och dem vill jag inte heller ha. Blir till att leta och kolla priser. Tips?

Jaha. Kan jag inte hitta något mer att gnälla om när jag ändå håller på?

Tiden

Helt plötsligt rivstartade allt. Igår var jag ute, kom hem sent och sen somnade jag inte förrän tre. Idag har jag varit på möte och lyckades inte med målsättningen att inte bli vald till något. Men valberedning kan väl gå an då. Innan dess hann jag träna och handla två kassar mat som jag lämpade över i Cs händer i utbyte mot hennes busskort. Fast det heter inte busskort. Vete sjutton vad det heter, mitt busskort står det Statoil på.

Det har jag funderat på också, om det där kortet som jag inte vet vad det heter, vore billigare så skulle jag oftare åka kommunalt. De dagar jag inte ska handla eller iväg någonstans och de dagar jag inte har ont så jag klarar att stå på bussen och parera svängar och kraftiga inbromsningar. Bil vill jag ha för en rad andra ändamål men jag skulle kunna tänka mig att växla mellan att åka bil och tunnelbana/buss till jobbet. Men det är en en ekonomiskt olönsam affär, kortet kostar nästan dubbelt så mycket som det kostar att tanka på en månad. Det där var en utvikning.

Huvudet är fullt med tankar. Jobbet. Ilska över jobbet, faktiskt. Och ilska över puckona som inte tar ner de tunga vikterna efter sig där jag tränar. Jag ska inte lyfta så tungt så det är ett problem för mig. En vacker dag kommer jag gömma dem i dambastun så kan de stå där med lång näsa. Men en annan sak fyller mina tankar just nu. Mer om det i ett annat inlägg en annan dag. För nu måste jag nog öppna posten och röja lite här hemma. Det var ju fint i söndags, hur kan det då ligga morgontidningar på bardisken och stå tillbringare med skumt innehåll på diskbänken? Och jag har inte ens packat upp träningsväskan.

Och imorrn börjar vattengympan.

Och det här blev ett lika ostrukturerat inlägg som jag känner mig just nu. Och precis lika ointressant.

Musik+skärgård=sant

Nu har jag åkt skärgårdsbåt och lyssnat på Anna Christoffersson & Steve Dobrogosz. Åkte med min icke-date, MMS-mannen ni vet. En mycket trevlig kväll och vacker. Stockholms skärgård är underbar!

Och nu är det nog bäst jag lägger mig, vågar inte börja läsa runt på bloggarna för då fastnar jag. Ska bara läsa några....

Ett ögonblicks verk

Jag hade en dikt på min anslagstavla när jag var ung. Minns inte av vem men del av texten ljöd. Det finns dagar när man diskar diskstället och dammar dammsugaren. Ungefär så. Lite av den sorten har jag haft idag, jag har gjort saker som bara tar 15 sekunder att göra, borde ha gjorts för länge sen men var ogjorda. Det har sutttit en bit snöre på spanjoletten till balkongdörren. Tror det satt en ballong där för 5 år sen. Jag ser den ibland och tänker, den där borde jag ta bort. Idag gjorde jag det. Dessutom smorde jag alla rörliga delar så den inte längre knirkar när jag vrider den. Tänk att 15 sekunders jobb kan ta fem år i väntan?

Möblerat om bland krukorna på balkongen har jag gjort så att den gula Million Bells syns när jag har balkongdörren öppen. Jag har målat klart pallen. En korg fick lite vit färg också. Min sekatörkorg. Min vissnablommorkorg.

Rädsla

Jag tycker inte om att vara rädd. Såklart är jag det ofta ändå men ibland försöker jag bli av med den genom att konfrontera rädslan. Vilket i sin tur är märkvärdigt eftersom jag är en "feg" person som ogillar konflikter.

Det första jag kommer att tänka på är när jag gick i småskolan. En mycket större tjej var med dagens ordval mobbad och en gång var jag med i en grupp som retade henne. Jag vet inte hur mycket jag reagerade just då när det hände, troligen inte så mycket alls. Dock var jag rädd för henne efteråt och gick över till andra sidan gatan när jag såg henne. En gång såg hon mig ändå och började jaga mig. Livrädd sprang jag Skolgatan upp och in i en port. Andfådd sprang jag allra högst upp i trappen och ringde på en dörr till någon helt främmande och flåsade: Kan jag få komma in, Tjocka Tjejen jagar mig! Det fick jag och jag fick saft och pepparkakor därtill. Efter det tyckte jag det var jobbigt att vara rädd och nästa gång jag såg henne i parken gick jag fram till henne och sa förlåt för att jag hade retat henne. Hon förlät mig inte. Som vuxen förstår jag det men som barn gjorde jag det inte. Men jag försökte. Och jag försökte mota min rädsla.

Andra episoden jag minns var när jag var tonåring.. Det var sommarnatt och jag satt på bussen hem från stan. En lite äldre kille spanade in mig. Jag klev av vid den första hållplatsen efter bron, inte så många andra brukade gå av där. Men han gjorde det. Jag kände inte igen honom. Jag gick före och han efter. Väl på gatan så började han vissla. Jag skyndade mig över gatan. Han gick efter. Jag gick uppför den långa trappan. Han gick fortfarande efter, visslande. Jag var rädd. Jag stannade ovanför trappan och vände mig om och frågade honom Bor du här? Han svarade att han just hade flyttat in. Då försvann min rädsla, det var alltså därför jag inte visste vem han var.

Jag är förstås inte alltid så här modig. Men många gånger kan man göra något åt sin rädsla, ibland är den obefogad. Den kan spricka i solen som ett troll, om man frågar.

Bygga hinder

Ibland bygger jag hinder för mig själv. Varför vet jag inte säkert. Det är som att en kedja av händelser måste ske, eller utföras, innan något annat händer.

Innan jag gör ditten måste jag göra datten. Och så gör jag aldrig det där första och så blir inget gjort.

Antagligen är jag lat.

Idag har jag i princip inte gjort något vettigt alls. Men jag tror att jag ska bestämma att på lördagar ska jag inte göra något och därmed bli glatt överraskad om jag ändå gör något. Så slipper jag få dåligt samvete för att jag låtit en dag gå till spillo. För det är egentligen det som är problemet, att jag får dåligt samvete.

BH

För en gångs skull gjorde jag det som jag så ofta tänker men aldrig genomfört. Jag köpte en ny BH för några veckor sen. Det är inte direkt den roligaste av sysselsättningar, alla kläder på överkroppen ska av och sen ska man sno runt den där attans behån på en svettfuktig kropp. För jag kan iaf inte knäppa bak, jag måste knäppa fram och snurra. Det är skitsvårt att hitta en som är bra och jag får lust att rymma från provrummet. Men syrran var med och sprang tålmodigt och hämtade nya modeller och storlekar och knäppte bak åt mig och till sist hitta jag en som var superbra. Och det är då det händer. Det är då jag tänker, jag borde köpa två. Men gör inte det.

Idag köpte jag nummer två! Härligt, då behöver jag inte tänka mer på det på ett tag.

Sen har jag varit en god medborgare och gav mitt mobilnummer till en som fick en parkeringsskada vid centrum, som jag blev vittne till. Har själv råkat ut för smitare så det var inget svårt beslut.

Och ikväll ska jag se på film. Australia. Om jag klarar att hålla mig vaken.

När någon ringer

När någon ringer och säger: Får vi komma hem till dig och laga mat idag? så tackar jag inte nej! Stora grabben och hans tjej kom över och hade handlat och så lagade de dillstekt fisk med ärtpuré och sparris, räkor och ärtor. Hur gott som helst! Bär och yoghurt smaksatt med vaniljfrön till efterrätt. Det är ett rent nöje att se de två samarbeta i köket. Det går som smort. C satt och skalade räkor och jag rensade kantareller som vi hade till förrätt medan de andra två dansade omkring i mitt lilla kök och fixade maten.

Min breda käft

I mångt och mycket har jag lärt mig att hålla tyst. Jag har annars väldigt kort väg mellan hjärna och mun och alldeles för få hinder på vägen. Snabbtänkt och slagfärdig. Så ibland pratar munnen innan hjärnan är riktigt inkopplad. Det är inte alltid helt lyckat, det är mer än en groda som hoppat ur min mun. Lika ofta är det vansinningt roligt och bryter många isar. Jag har blivit bättre med åren. Men idag var det visst dags igen. Var lite upprymd för vi hade haft utrymmningsövning och det ger lite extra adrenalinpåslag. Det är lite häftigt att se flera hundra människor trava iväg. Nu skulle vi utvärdera övningen och in på mötet steppar nån Europachef av något slag. Helt oväntat. Har aldrig sett människan förut. Man, kostym, slips, vårdad engelska med skotsk accent. Trevlig. Han tittar runt och ser att vi alla sitter och äter vår "belöningsglass" och frågar om inte han också kan få en. Då blev det helt plötsligt gaspådrag och inga hinder hos Maj som glatt säger: You have to earn it! Skrattåskan dundrade i rummet och min hjärna kopplades in igen med ett vroooom. Men han skrattade lika mycket själv och tog i hand för att få veta vem jag var. När han hade pratat klart vände han sig till mig och frågade om han hade förtjänat en glass nu. Och det hade han.

Ska aktualisera ordspråket Tyst min mun så får du socker igen, kanske måste skriva det på en lapp.

Lite kulet

Nu vart det lite kulet. Mörkt och blåsigt. Regn och bara elva grader. Efter träningen hade jag lovat mig själv en sväng i skogen för att se om jag hittade några kantareller men åtrade mig när jag såg den mörka himlen. Det får bli i helgen istället. Eller så hoppas jag på att få en kasse, färdigrensade från mitt x. Man vet aldrig!

Istället har jag tittat på teve för en gångs skull. Och typiskt nog var det två program samtidigt som jag ville se. Ett om savanter och ett om Coldplay. Såg dem i november och fick en väldig lust att försöka få tag på biljetter till den 22a när de spelar på Stadion. Läste om någon som köpt en superbillig biljett en stund efter att en konsert hade börjat, det kanske kan vara något att satsa på.

Annars har jag mixat jordgubbar och fryst in. Att ha istället för sylt.

Mera lappar

Jag har berättat om Cs och mitt sätt att skriva lappar till varandra tidigare.

Nu blev det lite roligt när jag bestämt mig för att flytta asken med värktabletter från ett köksskåp till en låda i hallen. C sa att "då kommer jag aldrig komma ihåg var den ligger, du kan väl skriva en lapp i skåpet". Så då gjorde jag det. För säkerhets skull satte jag en lapp på ett annat ställe också, där det står "Inte här, pucko!"

Igår hade hon köpt 4 (!) Piggelin. Jag snodde en igårkväll när hon lagt sig. Tänkte det var bäst att erkänna på en gång. Skrev direkt på beviset.
.

Utseende

Jag har aldrig tyckt att jag är söt. Men jag har inte tyckt att jag är ful heller. Utan bara "inte söt". När jag var barn hade jag ljust korkskruvlockigt hår. Lite knubbig kanske men inte tjock. Kobent var jag och hade en lite rund mage. Jag var omtyckt och hade kamrater.

Som tonåring var jag lång, 180 cm. Stora fötter, vilket inte bekymrade mig utseendemässigt utan det var bara jobbigt med tanke på att det var svårt att hitta skor. När jag var 15 lät jag håret växa och nu hade det mörknat ganska rejält. Men jag var inte söt. Inte ful. Men inte söt.

När jag och mina kompisar gick ut så träffade jag killar. Men det hände ganska ofta att jag blev någon sorts språngbräda för killar som var intresserade av mina kompisar. Jag var lättpratad, social och trevlig och en bra inkörsport. Det var sårande ibland när någon kom fram till mig när Eva var på toaletten och när hon kom tillbaka så var det kört för min del.

Jag tycker inte utseende på andra är särskilt viktigt. Det är klart jag njuter av att se en vacker människa men det jag går igång på är annat. Därför är det märkligt att jag inte kan använda den logiken när det gäller mig själv. Att jag misstror att andra kan resonera likadant.

Nu kommer vi till det som jag inte kan acceptera när det gäller mig själv. Det spelar ingen roll hur många människor som säger att jag är okej hur många gånger som helst, jag slår bort det. Tror inte på dem. Tror de säger det för att vara snälla. För att trösta. Min uppfattning verkar cementerad och även fast jag har försökt acceptera mig själv så har jag inte gjort det.

Alla har saker de inte gillar med sig själva. Saker som andra inte ens ser. En stor näsa. Ful haka. För rakt eller för lockigt hår. Allt det där, som jag kanske också borde tycka om mig själv, har ingen betydelse längre. Jag struntar i att jag inte är söt, i alla fall för det mesta. Det jag har svårt för är hur min kropp ser ut. Jag har en ryggsjukdom som gör att min rygg är krum. Jag är lite (?) krokig. Bara att skriva det är fult. Se så fula ord. Krum. Krokig. Böjd. Ful. Det kan jag inte acceptera. Jag tror att det är det enda andra ser. Det enda det lägger märke till. Det enda som har betydelse.

Jag önskar jag kunde hitta en väg att acceptera hur jag ser ut. Sluta bry mig om det. Inse att det faktiskt inte är hela världen. Förstå att det inte är det viktiga. För logiskt kan jag tänka så, men känslomässigt klarar jag det inte.

Konsert i det gröna

Idag var det DNs konsert utanför Sjöhistoriska. Det var jag och 39999 stycken till som var där. Uppskattningsvis. Soligt och fint väder om än lite blås från fler ställen än scenen. Avslappnat och trevligt. Roade mig en stund med att se på människor. Avundades mig lite på närkontakten jag såg. Hon som oupphörligt strök sin man över ryggen. Han som låg med huvudet i hennes knä och med armen uppsträckt smekte hennes hals. Han som la armen om hennes liv och lät tummen smita innanför tröjan och smekte. Killarna som utan att röra vid varandra ändå satt så nära att de andades kärlek. Tills han lutade sitt huvud mot hans och det blev synbart.

Det var nära mellan filtarna också. På bilden är fyra olika personer varav två känner varandra.


Faktiskt är det första gången jag var där. Men inte sista.

Godmorgon!

Jag sover för det mesta så himla bra. Gott. Tungt.

Igårkväll la jag mig tidigt, igen. Klockan var bara halv elva. Att jag la mig berodde mer på att jag hade tråkigt än att jag var trött. Det är många internetbaserade aktiviteter som minskar när det är helg och folk har andra saker för sig än att sitta framför datorn. Umgås med familjer. Titta på teve. Gå ut. Gå på fest. När jag själv inte gör det så blir jag ibland uttråkad och bara längtar till att klockan ska bli sovdags.

På vardagskvällar är det tvärtom, då är det sällsynt att jag lägger mig före elva, vanligtvis blir hon midnatt och ibland efter det. När klockan sen ringer vid halvsju är jag ofta trött. Vill inte gå upp. Men det hänger iofs även ihop med att jag otrivs på jobbet.

När jag lagt mig så läser jag en stund. Stunden kan vara väldigt olika lång beroende på hur bra boken är. När ögonen faller ihop lägger jag boken ifrån mig, vänder mig mot väggen och somnar inom en minut. Sen sover jag. Jag vaknar sällan under natten men inatt vaknade jag vid halvfem och såg på ljuset i hallen att Cs dörr inte var stängd. Alltså hade hon inte kommit hem än. Kollade mobilen och såg att hon sov över där hon var. Mobilsignalen hade inte väckt mig. Inte heller hade kassen med tidningar som vält väckt mig. Så tungt sover jag. Jag tror någon skulle kunna bära bort möblerna i rummet utan att jag vaknar. Mitt stackars x vaknade av att jag la hårspännena på nattygsbordet. (valde ordet nattygsbord för jag tycker det är vackrare än nattduksbord).

Sömnen är en befriare. Eftersom jag tyvärr sällan kommer ihåg mina drömmar så blir det ett tankelöst tillstånd. Sömnen befriar mig från min fysiska smärta för märkligt nog håller den mig sällan vaken. Som igår, när jag inte kunde sitta mer än fem minuter i taget för att jag hade ont i benet, så kan jag trots allt sova. Tänk vilken tur.

Sen har jag såklart mina frostnätter, när jag inte kan sova och vrider mig i sängen. Ofta i samband med fullmåne. Eller att det är något som mal, bekymmer av något slag. Men för det mesta sover jag som en stock.

Badminne

Min bästa vän B och hennes familj hade en pytteliten stuga där vi var om sommaren. De var fem i familjen och så jag som nästan jämt var hos dem. Stugan bestod av ett långsmalt rum som precis rymde 2 våningssängar, en på tvären och en på längden. En smal hall och ett kombinerat kök/rum. Gissar på 30 kvadrat. Den var grön och låg i en tallbacke bredvid en äng.

Utanför köksfönstret var en altan, där åt vi. Bs mamma öppnade fönstret och langade ut tallrikar och mat. En liten bit från stugan var en grop där vi eldade med kottar och grillade korv.

Vatten fanns såklart inte men halvvägs till stranden fanns en pump där vi hämtade vatten. Inte så långt därifrån låg dasset. Det var allmänt och folk på stranden kunde också använda det även om vi tyckte det var vårt.

Det var nära till vattnet och nedförsbacke. Vi badade jämt. Ibland kom badbåten som var full med ungar från stan. Då vart det livat på stranden! De hade utfodring också. En lång kö med barn som även vi ställde oss i. Det gick så bra så, alla brunbrända lintottar såg likadana ut. När man kom fram fick man en slät bulle och en festis. (eller om det var en trekant mjölk, lite osäker där).

Personalen som kom med badbåten kunde man simma upp för och ta märken. Jag simmade från bryggan ut till en pinne och tillbaks igen. Jag trodde jag var klar men de ropade " En gång till!" Då gjorde jag det. Det var 50 meter totalt och veckan efter hade de med sig mitt järnmärke, insvept i rosa silkespapper. Då var jag stolt. Jag tror att jag tog simborgarmärket där också, det var tvåhundra meter och det var olika färg på märket olika år.

På radion mitt på dagen var det nyheter på engelska och tyska. Sen kom efterlysningarna. Herr och fru Nilsson på resa i Västerbotten med en vit Ford Anglia med registreringsnummer E34657 och husvagn. Hör snarast av er till Elsa på telefonnummer 013- 123456. Då var det allvar.

Vi byggde på en flotte vid berget vid sidan om badplatsen. Jag minns inte att vi någonsin fick den klar. Vi plockade blåbär i skogen. Det växte smultron på ängen. När det regnade låg vi i sängarna och läste serietidningar eller så spelade vi spel.

När jag skulle åka hem skjutsade någon av Bs föräldrar mig till busshållplatsen på moppe. Jag hade en vit hjälm, modell störtkruka, på mig.

Ro

I eftermiddags fick min själ lite ro. Efter jobbet åkte jag till min favorithandelsträdgård, inte för att handla utan för att njuta. Tog ett varv bland växterna och lät ögon och luktsinne få sitt. Det är ett lugnare tempo så här på eftersommaren, inte så sprängfullt med blommor och inte så mycket folk. Ljung. Astrar. Sommarnattljus. Daggsalvia. Kärleksört.

De har en servering och när jag hämtade mitt kaffe mötte jag en kompis och hennes man. Eller en kompis och hans fru. De hade fikat klart men vände och satte sig igen när jag kom. Vi småpratade länge. När de gick tog jag fram boken och läste en stund, solen värmde gott, det var precis lagom varmt.

I växthuset stannade jag för kompisen hade ingen kamera med och hade bett mig ta en bild på påfågelsögat. Först såg jag bara nässelfjärilar, men sen upptäckte jag påfågelsögat. Som vanligt försvinner världen runt mig när jag tar bilder. Jag struntar fullkomligt i om jag ser bisarr ut där jag i en konstig ställning lutar mig in mellan blommorna och står blick stilla och väntar.

Utanför finns en grässlänt och ett trädäck med stolar. Där satte jag mig och tog återigen upp boken. Njöt av solen och doften av mylla och skörd.

På vägen hem var molnen på himlen så vackra att jag körde till en höjd i närheten och parkerade. Gick upp och tog en mängd bilder på molnens skådespel. I fjärran mullrade åskan. Precis när jag kom hem föll de första tunga regn- dropparna.

Upptagna tankar

Mina tankar är lite upptagna, jag försöker smälta saker jag läste i natt. Under dagen var mina tankar fokuserade på jobbet, har fått en ny dator där och det är mycket som måste fixas till för att den ska funka på ett sätt som gör det lätt att jobba. Att Excel stänger sig självt när jag har mer än en arbetsbok öppen är inte acceptabelt, men det lär jag inte kunna lösa själv.

Sen ställdes fokus om till matlagning och sen var det en tur iväg med Cs pappas bil för att köpa en ryggsäck till C. Det var ett oherrans regnande! Vattenpölarna var som mindre sjöar och vid ett tillfälle när C accelererade så kom det vatten IN i bilen och sköljde över hennes fötter. Funderar på vad det kunde vara för hål. Antingen luftintaget eller så är det helt enkelt ett hål som ska vara där för att bilen snabbare ska bli vattenfylld om man hamnar i vattnet med bilen. För det är ju först när det är fullt med vatten inne som man kan öppna dörren och ta sig ut.

Och om ni inte visste det så måste man ha en spegel när man köper ryggsäck. Det räcker inte att den är funktionsduglig och har lagom pris, man måste kolla hur man ser ut när man har den på sig också!

På vägen hem började en massa skumma varningslampor lysa i bilen. Tror inte den tål vatten.

Bloglovin - förklaring

Det är ju det jag säger, det är aldrig någon som fattar när jag tycker jag är rolig! Men det är helt okej, huvudsaken jag har roligt själv.

Nu ska jag förklara. Första gången jag läste ordet Bloglovin var hos tandgnisslur. Tror faktiskt det var det allra första inlägget jag kommenterade hos henne. Och se vart det ledde mig, jag fick jättemånga nya vänner helt automagiskt. Nåväl, när jag läste ordet så läste jag det just som Bloglo-vin. Inte som Blog-lovin', som meningen är.

Bloglovin är ett ställe som man registrerar sig på och lägger till vilka bloggar man vill följa så kan man enkelt se när någon skrivit ett nytt inlägg. Jag har ju en del av bloggarna jag följer på min egen sida och dubbelt så många till som bokmärken och det kan bli en massa omkringklickande för att se om någon skrivit något nytt.

På Bloglovin ser jag det direkt, den bevakar bloggarna. Jag pysslar med en hel del annat när jag sitter vid datorn och har många flikar öppna samtidigt och nu ser jag direkt hur många nya olästa inlägg som finns. Nu är det 31 st eftersom jag just loggat in.

Alla som hädanefter tror att jag är lärare i det civila räcker upp en hand!

Tog bort det här inlägget

Eftersom det blev så mycket besök från folk som sökte något helt annat.

Bilder - men inte foton

Jag har svårt att läsa bilder. Jag läser aldrig någonsin serier för jag har svårt att ta in vad de handlar om, jag läser bara texten. Poff. Bang. Och någon mening i pratbubblan därtill. Nästan så att jag får prata med mig själv och översätta bilden till ord för att jag ska se vad som händer. På ett möte på jobbet en gång visades en trebilders-strip. När alla andra skrattade åt poängen i sista bilden kämpade jag med att förstå första bilden. Det kanske är ett handikapp. Bildlektiker?

Jag är evigt tacksam att grönsaksvågarna där jag handlar har både bilder och ord som sökbegrepp. Det går dubbelt så fort för mig att söka på bokstaven Ä mot att se vilken av alla röda eller gröna runda former som föreställer ett äpple.

Reglaget på bilen som man reglerar ljuset med har jag svårt för också. Vet inte vilken symbol som betyder vad. Annars har jag nog lättare att förstå symboler och piktogram, det är ju ofta en förenklad bild och då funkar det.

Fotografier har jag absolut inga problem med, där ser jag på en gång, de är ju avbilder av verkligheten. Det är de detaljrika tecknade bilderna som tar tolkningstid.

Spara det bästa till sist

När jag var liten läste jag serierna på baksidan av kvällstidningen i en viss ordning. I alla fall sparade jag den som jag tyckte bäst om till sist. Jag sparade rosen på tårtan till sist. Sparade det största paketet.

Nu tar jag det godaste först. När det gäller mat gör jag så, för jag blir fort mätt och har jag sparat det godaste så kanske jag inte orkar. Samma med godis. Det godaste vill jag sätta i mig innan jag blir äckelmätt.

Jag tror det gäller fler saker än mat. Det kanske har med ålder eller förstånd att göra. För om jag sparar en upplevelse så kanske jag inte är frisk nog att kunna uppleva den. Om jag väntar med att leva nu så kanske jag blir överkörd i morrn och då var det ju synd att inte ha levt.

Många säger sen. Sen ska jag. Sen ska jag göra det, när jag blir gammal. När jag blir pensionär ska jag. När jag får tid. När ungarna flyttat. Sen.

Så jag äter det godaste först. Ibland så mycket först att jag skämtsamt säger som min pappa sa: "Gästerna först, om dom hinner!"

Dejtande

- Var hittar du alla dessa trevliga män som du dejtar? frågade Mamma J i en kommentar. Jag tror det blir bättre att svara i ett inlägg.

Grejen är att jag gör inte det, vare sig hittar eller dejtar! Det kanske ser ut som det när jag skriver "vi", men bakom det döljer sig i allmänhet min dotter, syrran eller någon annan kompis.

Ärligt, så ser jag möjligheten att träffa någon som ganska minimala. Jag vet inte hur det ska gå till, jag vet inte var de är, de män som jag skulle kunna tänka mig att dejta.

Datingsidor känns helt kört för min del, snacka om att jag tillhör fel åldersgrupp. De enda som kontaktar mig är fläckvis okyssta 30-åringar och dem är jag inte intresserad av. Lite ålderskillnad både nedåt och uppåt är okej, men inte så många år. För övrigt är jag fördomsfull nog att tro det inte är en relation de eftersträvar. De män som är i min ålder är förvånade ofta väldigt begränsade när det gäller ålder. De har inget emot en kvinna som är tjugo år yngre men de kan absolut inte tänka sig en som är ens ett år äldre. Så redan där skiter det sig, om man så säger. För jag är inte intresserad av någon gubbe, den saken är klar. Med gubbe menar jag en som inte hänger med i dagens musik, har inskränkta åsikter, är ojämlik eller är inaktiv.

Och var träffar man män? Inte på de musikevenemang jag går på, inte på kulturella evenemang, inte på jobbet.

Och då ska du tänka på att jag är en social och lättpratad person som inte har något emot att slänga käft med en okänd person och ofta är den som tar initiativet. Så det känns som att jag inte kan göra så mycket mer. Jag låter det bero helt enkelt. Försöker acceptera situationen som den är och utgår från att jag kommer tillbringa resten av mitt liv ensam. Det får lov att vara okej.

Picknick

Ännu en härlig dag som jag kan tänka tillbaka på i november och låta värma mig.

Picknick i gröngräset med Cs kusiner på pappas sida. Och deras respektive och barn. 14 stycken var vi. Vi åt och spelade spel. Pratade och skojade. Retades och hejade. Riktigt, riktigt härligt. Och sen vann jag hela tiden dessutom. Spelade ett finskt spel som påminner om kubb fast pinnarna var numrerade och man fick poäng. Hade man ner 3 eller fler så fick man poäng för antalet men hade man bara ner en så fick man poängen som stod på pinnen. Simpelt, varierat och roligt spel. Vetesjutton vad det heter. Lägger upp en bild imorrn när jag orkat föra över bilderna. För nu är jag bra trött.

Life of Bellman

I den höga granhäcken där kattugglorna bor finns en smal öppning, där svänger vi in med bilen. Innanför är en stor äng med tillplattat gräs och längst bort står några bilar parkerade. Vi kör dit och ställer bilen och tar grusvägen mellan de höga ekarna. Klockan är halvsju och det är varmt ute och doften av skogen väller emot oss där vi går. Det måste finnas lindar, det doftar lind. Vi hör en elgitarr på avstånd. Ulriksdals slotts gula fasad tornar upp sig bortom almarna men innan dess ser vi en scen och en uppbyggd läktare. Med en minimal men god liten flaska rosévin sätter jag mig och väntar på att det ska börja. Det är två scener, en med en kuliss med fönster i blått och den andra framför orkestern.

Bellman kissar på en ek och så är föreställningen Life of Bellman igång. Den är verkligen jättebra! Intimt, rockigt, roligt och med många paralleller till samtiden. Jag hade gåshud när Jan Åström sjöng Märk hur vår skugga.

När jag kom hem satte jag mig en stund på balkongen med ett glas vin och lite nötter. Tände några värmeljus för att kunna läsa. Men när det kom en vindpust och släckte alla ljusen och jag inte fick upp påsen med macadamianötter gick jag in till er.

Balkongdörren står öppen och heliotropens doft känns ända hit. Det är 22 grader, månen är full och augustis sammetsnätter är här.

Uppdrag - span

Ironia har ett uppdrag som jag tänkt följa idag, likadant som Mofs har gjort. Men jag erkänner, jag misslyckades. Trots allt måste det finnas någon form av manlig närvaro om jag ska ha en sportslig chans. Därför redovisar jag gårdagen istället även om jag då inte visste att jag hade en mission.

0900 - Träffade en man vid kaffet på jobbet. Berömde hans skjortval för att jag tyckte den var snygg. 1 minut

1630 - Mötte min "date" utanför tunnelbanan men eftersom jag inte visste om det var en date eller något annat så var jag väldigt oflörtig mot honom. Tror jag. För ibland har jag blivit tillsagd att jag flörtar fast jag inte menar att göra det. Jag tycker liksom bara att jag är trevlig. Men jag tror verkligen inte att jag flörtade med honom. 0 min

1800 - Ung man vid samma bord på konserten. Pratade och skojade mest men halvblinkade och flörtade lite lätt också. Spanade in hans underarmar, händer, nacke, kropp under skjortan. Hade jag varit tjugo år yngre så... 8 minuter sammanlagt kanske.

1830 - Annan ung man (var fasiken är min åldersgrupp någonstans?? På Claes Ohlsson eller?) som jag såg alldeles för länge i ögonen. Lite rödlätt, lite tredagarskägg, hur läcker som helst. 2 minuter.

1900 - Ung man med grå jeans med hängande hängslen som stod med ryggen mot mig under konserten. Fin rumpa, bra taktsinne, fin nacke. - 5 minuter.

1930 - Grabb med lite kort tröja så huden vid magen var synlig. Den såg jag på emellanåt. - 4 minuter.

2100 - Söt kille, vackra ögon, vi pratade lite. Men han var lite för artig och lite för respektfull mot mig för att jag skulle flörta. 0 min

2230 - Kramade min "date". 15 sekunder (vilken kan vara väääldigt länge")

En ljuvlig kväll

Klockan är en timme före midnatt och det är 21 grader ute. Jag har varit på en förtrollad afton och lyssnat på Salem al Fakir. Mycket bra musik och jag var där med en man som jag kom väl överens med, det blev aldrig några pinsamma stunder utan det var helt bekvämt hela tiden. Till det kom att vi hade 4-5 grabbar vid vårt bord som var ytterligt sociala och trevliga hela tiden. Jag ville inte att kvällen skulle ta slut. Jag älskar mitt sommarstockholm. Jag lever, jag njuter, jag mår bra.

Kommentarer

Jag är inte sådär ordentlig att jag noga svarar personligt på alla kommentarer. Ta inte illa upp, det betyder inte att jag inte läst din kommentar bara att jag inte har något bra att svara. Och det måste väl inte vara rättvist, sådär som när man var liten?

För läser och uppskattar, det gör jag, lita på det!

En bisak som bismak

När jag ändå är inne på saft och sylttemat så ska jag berätta om lingonsylten i den här familjen.

Jag brukar göra några burkar på hösten, det brukar räcka ganska länge. Om inte, som i år, C helt plötsligt börjar äta en massa gröt. Då går det åt mängder och det hemgjorda lagret tar väldigt fort slut. Då köper jag sånadär påfyllningskorvar med lingonsylt och klämmer ut i en perfekt stor glasburk.

Jag har funderat över varför den köpta sylten har en bismak. Väldigt god smak, men den är lite oväntad och hör inte riktigt dit. Nu har jag kommit på varför. Burken har ett lock av glas men underst på locket är det plast för att det ska sluta tätt. Det är som ett eget litet lock som man kan pilla av. Bara för att det ska se vackert ut så har jag i locket lagt två stjärnanis och tydligen ger de smak till sylten! Känner mig som en innovatör, släkt med Casa Warg. Testa själv!

Saftkokningslektion

Nu har vi kokat svartvinbärssaft, rödavinbärssaft och eftersaft. Det är roligt att göra det med ett vuxet barn, det finns en chans att hon kommer komma ihåg något av det i alla fall. Och så är det roligt när jag ser hennes blick där hon undrar om jag blivit vansinnig när jag säger att hon ska lägga flaskorna i ugnen!

Vi hade kastruller, byttor, trattar och silställningar överallt i vårt lilla kök men nu är det uppröjt och saften paraderar så fint på bänken.

Och så har hon lämnat sin Spotify öppen på min dator, det är roligt att lyssna på musik som jag själv inte valt men ändå gillar.

Man borde sova

Man borde sova när natten faller på. I natt klockan tre var jag på väg att skriva det här inlägget. Inte ligga sömnlös i en säng och leta svala delar av kudde och täcke. Inte tänka. Inte gå upp och dricka ett glas mjölk. Inte tända lampan igen och fortsätta läsa. Inte gå upp och kissa. Inte titta mot fönstret för att se om morgonljuset kommit.

Vaken var jag. Extra onödigt eftersom jag ofrivilligt somnade först vid halvtre natten innan. Trodde jag hade klarat av min frostnatt.

Månen är nästan full, det är väl det. Lär somna ovaggad ikväll då?

Det var ingen höjdare att jobba idag. Eftersom det var min första arbetsdag efter semestern frågade jag min kollega strax efter lunch om det inte var invänjning för såna som mig. Så att jag kunde få gå hem. Chefen svischade förbi rummet, jag tror hon hälsade. Att hon skulle fråga hur semestern varit var att begära för mycket, vem vet, hon kanske inte märkt att jag varit borta ens. Betyder det att jag har två veckors semester oförbrukad?

Man vänjer sig

Nu är semestern slut och det är dags att träda in i ekorrhjulet igen. Slut med att sova till tjugo över nio. Slut med lallandet. Slut med befrielsen från jobbtankar.



Det är nog fler än jag som känner motståndet att behöva inordna sig igen. Denna första jobbdag, kommer den ta slut?

(och det här inlägget är schemalagt, inte sjutton orkar jag med sån't här på morgonen!)

Älskade svärmor!

Hon är helt fantastisk, min fd svärmor. Men jag vägrar att kalla henne fd, hon är lika mycket nu som då.

Hon är 84 och mitt på dan idag fick jag sms från henne om vi inte ville äta också när vi ändå skulle komma och plocka bär. Och jag kan inte hjälpa att tycka det är ballt med en som är i hennes ålder som skickar sms. Dessutom får man inget svar om man ringer vissa förmiddagar i veckan, då är hon och spelar poker.

Skälen till att hon är så betydelsefull för mig är nog två. Det ena är att eftersom jag inte haft någon egen mamma så har fått ta en större roll än vad som är vanligt. Med stöttning under graviditeter, barnvaktande och annan support. Det andra är att hon är en osedvanligt härlig person. Fri från fördömanden, har ett stort hjärta, är rolig och tuff. Jag kan säga precis vad som helst till henne.

Vi hade en liten svacka precis när vi skilt oss, hennes son och jag. Jag tror det tog ett tag för henne att acceptera det och så tror jag hon fick lite lojalitetsproblem med tanke på att mitt x har en ny fru. Att hon kände att hon måste vara solidarisk med henne. Men det gick över, tack och lov. Jag åkte helt enkelt dit en dag och ringde på dörren med en blomma i handen och frågade om den gick att byta mot en kopp kaffe. Och så var allt som vanligt igen.

Så nu är magen mätt och vinet uppdrucket, röda vinbär och svarta vinbär och krusbär står i kylen. Jag har kramat hennes numera så tunna kropp hejdå och mitt hjärta är fyllt av värme.

Morgon på dan

Inte förrän nu har jag kommit ur säng, fått i mig frukost och nyheter och kommit i kläder. Blir lite lätt förskräckt när jag läser hur dags Mofs gick upp och vad hon hunnit med sen dess. Det enda vettiga jag gjort är satt på en maskin tvätt.

Nu hör jag att C vaknat, då ska jag mala kaffebönor och göra en kopp kaffe och sätta mig på balkongen och läsa en stund. Det låter väl aktivt? Ska måla pallen en gång till men vill nog inte göra det i strålande sol, färgen torkar fort nog ändå.

Annars är planen för dagen att åka till svärmors kolonilott och plocka lite röda och svarta vinbär. Sen måste de tas om hand också, det var önskemål om saft från den inte längre tonåriga C.

Smärta

Ibland är inte smärtan ensam. Den går hand i hand med rädslan. Rädslan för smärtan. Jag tror att den smärtan är lika verklig som den verkliga smärtan.

En del människor vill se när sprutan sätts i armen, för att förbereda sig på smärtan. En del vill inte titta, kanske för att rädslan för smärtan inte ska göra sig påmind.

Jag har ont, ganska ofta. Ett märkligt beteende som jag ser hos mig själv är att när det gör ont kan jag stanna upp, mitt i smärtan. Jag verkar aldrig lära mig att jag ska fortsätta rörelsen för att komma till ett läge där det inte gör ont, utan instinktivt stannar jag upp mitt i det ondaste. Stannar i rädslan.

Men man vänjer sig. Jag fick en spikmatta för en dryg vecka sen. Första gången jag barskinnad la mig på den kändes de vassa taggarna smärtsamt mot kroppen. Men smärtan blandades med rädsla eftersom jag inte visste hur ont det skulle komma att göra, skulle det bli värre? Hur mycket värre? Nu lägger jag mig obehindrat på den och smärtan känns knappt alls eftersom jag vet dess nivå.

Vi har olika nivåer för smärta. Min är hög och det är inte alltid bra eftersom smärta ibland inte ska ignoreras. Det är svårt att veta skillnad på vanlig och ovanlig smärta. Andra har jätteont av något som jag kanske inte skulle bry mig ett dugg om. Men, här kommer det viktiga; alla har så ont som de tycker att de har. Det går inte att jämföra. Jag kan aldrig säga till någon "äsch, det där lilla är väl inget att bry sig om". För dem är det det. Deras referensramar är inte samma som mina och det respekterar jag. Jag vill inte att någon ska känna att deras smärta är liten bara för att de tror att min är större. Det kanske inte ens är så. Jag kanske bara klagar mer än andra. För där skiljer vi oss också, en del bär tålmodigt andra kreverar.