Nyårstimmar

Från den här bloggen kommer inga sammanfattningar över det gångna året och inga listor med händelser. Istället ger jag dig den här betraktelsen och önskar dig ett gott nytt år.


Hon sitter på en stol vid fönstret och funderar över tiden. Hur olika långa timmar kan vara. Som barn tyckte hon att timmarna innan de vuxna ätit upp julmaten, dukat av bordet och innan Kalle Anka var slut var gräsligt långa. Stunden efter skolan och innan mamma kom hem kunde också kännas lång om hon var ensam hemma. Är det alltså längtan som skapar längden? Nej, det kan det inte vara för när hon var tonåring och var i skolan kunde en enda lektion vara lång som en hel eftermiddag. Att vänta på en kille i några minuter kunde kännas som en timme.

Nu tänker hon på hur det var när barnen var små, vart tog de långa timmarna vägen då? Fanns de ens? Jo, kanske den där allra sista stunden på dagen när de skulle i säng. Då kunde klockan gå sakta. Nu är barnen stora och har egna barn och de långa timmarna kan placera ut sig lite slumpvis över både året och dygnet. Vid ett tillfälle är det dock alldeles säkert att de uppträder. Årets sista timmar.

Redan på eftermiddagen börjar hon titta på klockan för att se hur många timmar det är kvar till tolvslaget. Tro inte att hon gör det för att hon längtar dit, tvärtom. Vill hon att året ska ta slut så hon får ett nytt? Nej, hon vill att nyårsaftonen ska ta slut så att hon slipper känna sig så ensam. De där sista timmarna när hon hör de glada rösterna i trapphuset när grannarnas gäster kommer. När hon tänker på hur människor samlas runt bord och i soffor och gläds åt gemenskapen. Då vill hon att tiden ska gå fort och att det ska gå över snart.

Innan nyår tänker hon att i år ska jag göra det annorlunda. Jag ska laga lite god mat till mig själv, duka fint och dricka champagne. Titta på teve och njuta av en ledig kväll. Men när dagen kommer så försvinner all lust att göra det festligt. Hon äter något ur frysen och dricker vin till. Smällare och raketer smäller utanför och lyser upp himlen med sitt konstgjorda sken. När klockan är strax före tolv sätter hon på en kopp te och sedan teven. Ring klocka ring! Och de tolv slagen klingar ur teven. Hon står vid fönstret och ser dimman tätna utanför av fyrverkerierna. Nu är det över. Nu har de fasansfullt långa timmarna passerat och det är en nästan helt vanlig dag. Nu har helgernas press släppt och hon andas ut så länge att andedräkten bildar en suddig fläck på glaset. Nu kommer de korta timmarna.

Mot strömmen

Jag kände mig lite avig och "efter" när jag handlade idag. På listan stod; russin, mandel, kanelstänger, ljus sirap och kryddnejlikor. Det känns som den delen av handlingen borde ha skett innan jul.

Träffade en av mina unga grannar vid hissen när jag parkerat mina kassar där för att vittja brevlådan. Vi hälsade och bytte några ord sådär som man gör med folk man inte känner men vill vara trevlig mot innan han ilade uppför trappan.

När jag kom upp med hissen så stack han ut huvudet från sin lägenhet och sa: "Gick det bra med kassarna? Jag fick så dåligt samvete att jag bara gick förbi utan att hjälpa till." Tänk va! Jag tycker det var så gulligt av honom! Nu kan jag leva på det i flera timmar.

Fast först ska jag äta. Hemgjord Chilie con carne, fast från frysen. Tror det blir lite vin till, det känns som fredag idag. Och så har jag köpt min favoritost, Gruyere.

Flygrädd

Jag är inte flygrädd men jag kanske ska bli det efter att ha läst rubrik och ingress på dn.se.

Mardrömsår för flyget
15% av passagerarna har försvunnit


Hjälp! Vad gör de med passagerarna? Lastar av misstag in dem där bagaget ska vara så de fryser ihjäl? Öppnar en lönndörr på toaletten så de sugs ut? Låter gången från gaten leda ut i tomma intet?

Nu blir det spännande att flyga nästa gång!

(och jag törs inte länka, då syns det på DN har jag märkt)

Frusen

Idag är jag frusen. Har satt på mig en röd tröja både för att den och färgen ska värma mig. Och alldeles strax ska jag koka te åt mig. Jag köpte en ny sort häromdagen, med kattfot i! Ja, blomman alltså.

I köket har jag bara tvåglasfönster. Ute är det minus tio. Jag ställde termometern i fönstret för att kolla och det är bara 14 grader. Det känns extra svalt för att det är marmor i fönstersmygen. Kanske kan jag få en kamelia att blomma där, de ska väl stå svalt. Men det spricker väl på fuktbrist förstås.

Trött är jag också, jag borde inte vara det men gäspar oupphörligt. Igår försov jag mig. Och trots att jag insåg att jag gjort det låg jag ändå kvar i sängen och stirrade på minutvisaren och drog upp täcket högre över axlarna. I tjugo minuter.

Glassbomb

Pratade just med min kompis R som inte visste vad hon skulle ha för efterrätt på nyårsafton. Utan tvekan föreslog jag glassbomb för det är så himla gott! Det här är en av de saker i köket som jag gör på fri hand och därför är receptet ganska ungefärligt men med lite folkvett så funkar det säkert för dig med. Om det är så att du inte heller vet vad du ska göra för efterrätt.

Glassbomb

Vaniljglass, 2-3 liter, gärna ”bra” glass, ingen vattnig sort i alla fall
2-3 bananer
2-3 msk kakao
1-2 påsar maränger
1 påse non stop

Kyl (frys) två bunkar där den mindre passar att göra grop av i den större.
Mosa bananer med kakaon, det gör inget om det blir lite bitar kvar av bananen.
Blanda hälften av glassen med bananmos och maränger. Fort! Man får inte röra för mycket för då tappar glassen volym. Lägg röran i den stora skålen och pressa ner den lilla skålen däri och ställ i frysen några timmar så att det blir hårt igen.
Ta bort den inre skålen, ev med hjälp av varmt vatten om du kan låta bli att drälla på glassen.
Hacka nonstop och blanda med resten av glassen och maränger.
Fyll denna röra i hålet som blivit och jämna till så den kan stå slätt sen när man vänder på den.
Frys in igen.
Ta fram ur frysen innan middagen och ta bort yttre skålen för det kan vara lite knepigt.
Dekorera med spritsad grädden kan man göra om man har lust.
Tomtebloss nedstuckna på toppen är oxå snyggt.

Hä.. hä.. Härjedalen!

Det var tur att jag fick skjuts dit jag skulle eftersom orten ligger i Härjedalen, inte Hälsingland som jag skrev. Oavsett position så har jag haft några härliga dagar tillsammans med min förstfödde, hans flickvän och hennes föräldrar i en stuga högt uppe på ett berg.

Tystnaden. Där finns en tystnad som dånar i öronen. Men man måste stå blick stilla när man är ute för att höra den. Annars hörs bara knarret och knirket av kängorna mot snön och prasslet av täckbyxor och jacka som rör varandra.

Stjärnorna. Där syns så många stjärnor som i storstaden dödas av ljus. Här syns små, små grupper av stjärnor förutom de stora konstellationerna som jag känner igen.

Flugorna. De har avverkat skog bredvid huset, 63 tallar har gått till sällare jaktmarker och flugorna visste inte var de skulle vintervila. Så de valde huset. Lagom skyddat, lagom svalt. Men när vi kom och skruvade upp värmen trodde de att det var vår och började förvirrat vakna och slött flyga omkring i rummen. Och vi pratar inte en eller två. Vi pratar mängder.

Maten. Lagom mycket mat eftersom vi transporterat den 60 mil. Men god. Och mer än väl tillräcklig.

Stressen. Obefintlig. Totalt obefintlig. Jag har strövat lite, läst lite och sällskapat mycket. Jag har varit helt ouppkopplad.

Snön. 30 centimeter dalade ner igår och täckte det redan snövita landskapet och det redan plogade och skottade, i fjun så lätta som fjädrar.

Julklappar. Jag fick en kamera. En systemkamera! Något jag länge velat ha men inte tyckt jag skulle ha. Nu ska jag bara lära mig hantera den. Och köpa minneskort och lite annat till den.

Hur har du haft det?

Dra åt Hälsingland!

Till Hälsingland jag drar
Blir borta fem dar
Det är tur att jag far
För här finns inget varmvatten kvar

God Jul till er alla!

Äh, lika bra att avsluta

Jag gjorde klart kolorna. Efter att jag hade borstat tänderna så jag åt ingen!

Värsta rycket

Jag har inte julpyntat något särskilt, tycker det var skönt att slippa faktiskt. Jag ska inte vara hemma i jul heller för den delen. Men nu, två dar i rad har jag varit riktigt duktig, med mina mått mätt. Igår bakade jag rågkakor och vaniljhorn och idag har jag gjort långkål och lakritskola. En apelsin har jag petat in kryddnejlikor i också. Men nu får det räcka. Egentligen ska kolan doppas i mörk choklad och några flingsaltflingor ska på men det kanske jag gör imorrn istället. Den är fortfarande för mjuk att skära. Utom hörnen för dem har jag ätit upp!

Nu vänder det!

Idag är det vintersolstånd och klockan 1738 så vänder det och vi går mot ljusare tider igen!

Mot våren!

Svårt beslut

Det är svårt att veta vad som är rätt eller fel. En äldre släkting har dött och skulle vi berätta för C såhär precis innan jul eller inte? Farmor tyckte vi skulle vänta men mitt x och jag tycker det känns så oärligt så vi berättade. Det känns tungt att veta att C måste tampas med sorgen själv men när det gäller det så finns det inga alternativ. Det är ingen jättenära släkting som vi umgåtts mycket med men det har farmor. Så det är för hennes skull jag är mest ledsen och så är det nog för C också.

Men att vänta med att berätta. Nej. Jag vet själv saker jag blivit undanhållen av omtanke men det gör mer ont när man väl får reda på det. Då blir man ledsen för det som hänt OCH för att man inte fick chansen att dela smärtan när det väl hände.

Jag hoppas vi gjorde rätt.

Första halvtimmen

Den där första halvtimmen av vaket tillstånd är så underbar. Den där stunden då hjärnan inte är riktigt inkopplad utan far iväg på egna strövtåg i viktlöst tillstånd. Då inte verkligheten gör sig påmind och allt är bra. Den där stunden då kroppen är smärtfri och jag för en stund kan tro att jag mår bra och att det är så här det är att leva. Då jag sträcker på mig i sängen och mina lemmar följer mina order utan protest och utan att skrika kontrakommandon. Då mina händer vandrar över min kropp och känner att den är av kött och ben och levande. Den första halvtimmen av dagen.

Hjärtdramatik

Några person sitter och pratar efter ett möte. Plötsligt lyfter en av männen händerna ovanför huvudet och rasar sedan bakåt. Hjärtat slår inte längre. De är fyra som turas om att ge honom hjärt-lungräddning. En ringer 112. En annan springer ut i trapphuset och frågar några personer där om de kan hjärt-lungräddning. En av dem pekar på en dörr och säger: De har kurs på just det därinne! Där finns även en defillibrator som de tar med sig och kopplar in. Maskinen säger så småningom"patienten har puls". Ambulans och brandkår kommer efter tio minuter. Väl på sjukhuset reser han sig i sängen och undrar hur han kommit dit. De senaste timmarna är helt borta ur minnet, men han lever.

Hjältar är de. Jag finner inget annat ord. De som hjälpte honom att fortsätta leva när hjärtat helt plötsligt stannade. Och vilken tur att han var just där, med dem. Tänk om han varit ensam hemma eller i bilen. Då hade hans hjärta inte slagit längre. Nu slår det igen.

Böcker

Jag gillar att ha ett antal olästa böcker. Tycker om att ha dem framför mig, veta att de finns där. Idag kom tre böcker jag beställt och när jag var och handlade mat var det en korg med böcker så jag tog en där också. Jag har bläddrat i dem alla och funderar vilken eller vilka jag ska ta med när jag far bort över jul. Först tänkte jag John Irving, men det är så yttepyttebokstäver i den att jag nog måste uppgradera mina glasögon först.

Jag hade tänkt baka rågkakor när jag kom hem men jag orkade faktiskt inte. Det får bli på söndag istället. För imorrn måste jag in till stan och köpa en grej, det blir raka spåret in och raka spåret hem. Sen ska jag hälsa på min systerdotter och bebisen. Men söndagen har inga planer så då ska jag baka bröd och kakor.

Tre goda ting

Idag har jag mått riktigt bra. Det var ett tag sen jag gjorde det. Jag har till och med nynnat för mig själv i korridoren på jobbet och det är ett bra tecken eftersom det är en omedveten handling. Tre saker kommer jag på på rak arm som gör att det känns bättre. Jag hade mitt x, min förstfödde och hans tjej på middag igår och berättade om det här med jobbet som tynger mig. Det lättar faktiskt att få berätta. Och det är trevligt att umgås och skratta lite.

Sen var jag på anställningsintervju imorse. Visserligen på samma företag som jag jobbar på, men ändå. Det var på riktigt i alla fall. Och hur än det utfaller så blev jag en lite större människa efter den sittningen. Jag var ju tvungen att sitta och berömma mig själv! Det kändes som jag hittade tillbaka till mig själv, till den där trevliga personen som gör ett gott intryck på folk.

Det tredje är snön. Me like. Även fast jag fick snö i kängorna.

Silikonmotsats

Då har jag varit och plattat till brösten i den här apparaten idag då. Eller på mammografi för att vara tydlig. Det är inte direkt behagligt men gör inte särskilt ont. Vet inte om det beror på hur skicklig den som gör det är. Jag sätter iaf deras kunskap på prov eftersom jag är lite böjd i ryggen så vill min axel gärna vara med på bild och det får den inte. Så de får fundera och fippla lite för att få till det.

Något jag inte fattar är nedanstående som jag klippt ur Vårdguiden.

Cancer är vanligare med stigande ålder. Alla kvinnor i Stockholms län som är mellan 40 och 69 år kallas regelbundet till undersökning, 40-49 år var 18:e månad och 50-69 år vartannat år.

Varför blir man kallad mer sällan när risken är högre? Vad är det jag inte förstår?

Julbord

Julbord med jobbet.
Orkade en tallrik.
Valde bort öl och nubbe till förmån för ett glas vin.
Beställde ett glas vin till som jag själv skulle betala.
Det var nog det dyraste glas jag druckit, 135 kronor. Makalöst.
Var glad att det var räcke på väggen i nedförsbacken på kullerstensgatan som var täckt med snö.
Är glad att jag inte hängde med dem som gick vidare.
För nu ska jag sova.
Imorrn ska jag platta till tuttarna.

Insikt

Det går bra för C på Nya Zeeland. Hon trivs jättebra i familjen hon jobbar hos och de trivs med henne. De verkar vara omtänksamma och bry sig om henne. Jag saknar henne väldigt mycket, avståndet har blivit enormt, inte bara i mil utan även i kontakt. Hon vill klara sig själv och har inte så mycket behov av mig just nu. Det är jobbigt känslomässigt även om jag förstår det rent logiskt. Barn ska bryta sig fria och jag får hoppas på att hon kommer närmare sen igen när hon brutit sig klart. Det här som hon skrivit känns som ett stort steg för henne. Jag läser det med stolthet men även med ett styng av ledsenhet för att jag inte har lyckats göra hennes barndom till en enbart lycklig tid. Men det är så det är att vara förälder, jag har gjort vad jag har kunnat. Och insikten hon fått, finns det människor som lever ett helt liv utan att komma till.

...och fick en sån där insikt. Ni vet, som man får ibland, och lär känna sig själv lite bättre. Ibland är insikterna bra, ibland är de jobbiga och ibland önskar man att man inte insett det man precis gjorde.

Det här var en bra insikt. Jag insåg varför jag trivs så bra här i Nya Zeeland. Bortsett från allt det uppenbara, då.

Jag blickar framåt. I hela mitt liv (eller, sen jag var 13-14) har jag alltid blickat bakåt. Eller framåt för att fly från det som är nu. Men jag har aldrig levt i nuet och samtidigt haft blicken stadigt fäst vid horisonten och målmedvetet hållit kvar blicken. Och det känns så skönt att äntligen inse det här, inse att allt som gjort mig illa förr, allt som jag varit ledsen eller arg över, har jag gått vidare från. Det kommer inte längre och pockar på min uppmärksamhet vid de sämsta tillfällena, det gör mig inte ledsen utan egentlig anledning, det ger mig inte ont i magen vid vissa låtval.

Jag lever som jag alltid velat leva, och jag mår som jag alltid velat må. Äntligen.

...och polkagrisar

Så har årets polkagriskokning gått av stapeln.

Tänk dig ett ordinärt radhuskök, ungefär 15 vuxna och 10 barn, glöggmuggar, kaffekoppar, temuggar, lussebullar, pepparkakor, ostar och druvor. Tänk dig temperaturen och ljudnivån.

Hör alla skratten och all information som byter ägare kors och tvärs.

Se grytan på spisen där det är vatten, socker och lite ättika. Se ångan som stiger och som ska koka bort. Där borta i hörnet har de lyft av en bänkskiva och under den ser du en tjock mörkbrun stenskiva. Där hälls smeten upp när den har blivit 148 grader, pepparmyntan hälls på och den arbetas först med en tårtspade, kanterna viks mot mitten för att inte stelna. Sedan arbetas den med gummihandsklädda händer, först på bänken och sedan dras smeten över en krok som sitter fastsurrad på två meters höjd. Allt för att luften ska göra smeten pärlemovit.

Tillbaks till bänken där någon stått och hållt liv i en liten röd klutt smet som nu läggs i ett vågmönster på det vita. Nu dras långa stycken ur degen och snabbt, snabbt kastas, ges, skickas den vidare till bordet och någons väntande plåt och sax. Fort, fort innan den stelnar klipps den i lagom stora bitar.

Ser du henne i svarta tröjan? Hon gör små käppar. Ser du flickan bredvid henne? Hon tar en bit och tunnar ut den och snurrar den runt handtaget på en träslev så det blir en vacker spiral.

Det var första koket det! 5-6 kok blir det och det blir fler smaker. Lakrits. Choklad/ingefära.

Systerligt och broderligt delas polkagrisarna ut i de medhavda burkarna och det är ett år till nästa gång.

Knäck, kola och mintkyssar

På bilden kokar knäcken för fullt och strax kommer även kolakastrullen på spisen. Och efter det gjorde vi mintkyssar. Och simultant med detta bakade S vörtlimpor och jag fick den stora äran att baka ut tre av dem. Han är nämligen en fena på att baka. Men faktiskt stod sig min teknik att göra limpor. Jag gör nämligen "levar" som jag rullar ihop sen och då blir de så släta och fina. Men att de blev störtgoda får S ta åt sig äran av. Middag blev det också, kycklingfilé med pestoröra av solrosfrön och linser och ris till det. När vi vände oss mot fönstret såg vi att det snöade också.

Nyss var jag tvungen att skratta åt mig själv. Ibland är det nog tur att jag bor själv. Jag låg på min spikmatta endast iklädd trosor och bh, med fötter och underben på en stol. Kanske inte den mest smickrande klädsel och ställning. Dessutom låg jag och sjöng med i musiken jag lyssnade på, en egen hittepå-stämma som väl inte var så klockren hela tiden.

Nu ska jag mala bönor till dagens första kopp med kaffe och sen kanske jag hinner med en snabbstädning innan dagens program börjar.

Funderar på att tända det tredje ljuset också. Och det andra som ännu är obränt.

Utanpå och inuti

Jag måste kanske anstränga mig för att få mitt inre och mitt yttre att gå ihop. Min kompis J sa att jag måste sörja mitt förlorade jobb och hon har nog rätt. Men jag ska inte heller ta ut något i förskott för jag vet inte hur situationen kommer lösa sig, jag skulle kunna ha tur och få ett annat jobb inom företaget men det är inget jag vet än.

Jag mår sämre på insidan än vad jag visar på utsidan. Jag stoppar undan tankarna och flyr dem och det är dumt för då dyker de upp om natten istället. Samtidigt måste jag passa mig för att försjunka i enbart dessa tankar för då blir min tillvaro helt förmörkad och en ond nedåtgående spriral.

Antar att ordet är balans. Som vanligt. Jag tror tamesjutton hela livet handlar om balans.

Balans som att lägga saker i rätt vågskål för att det ska väga jämt.
Balans som i att balansera på en knivsegg utan att skära sig
Balans som i att hålla sig gående när linan är slak

Nu har tankarna haft mig i besittning till klockan halvfyra i natt. Nu kan de få göra något annat och jag kan få ägna mig åt roligare saker. Som att bekämpa tröttheten som bor som ett litet nystan inuti och som att åka till min förstfödde och göra julgodis.

Egen värld

Bestämde hastigt och lustigt med syrran att vi skulle åka till stan och julhandla idag. Det fanns en viss chans att jag skulle orka eftersom hon hade fel skor på sig. (nu fattar ni hur jag har det när det är shopping med syrran va?)

Därmed hade jag ingen bok med mig att läsa på tunnelbanan och för att fördriva tiden (och förhindra egna tankar) så lyssnade jag på radion i mobilen. Jag är sällan urkopplad från världen på det sätt man blir när man kopplar in ett par hörlurar. Direkt märkte jag hur omvärlden förändrades. Jag kunde inte längre lita till hörseln för att höra när tunnelbanan kom. Andra människor kom så långt bort och blev olevande och oviktiga. Jag såg dem röra munnen men när jag inte hörde vad de sa så blev de på något sätt som en stumfilm på en bioduk, de var inte i samma värld som jag. Jag blev förvandlad till en betraktare. Enbart. Jag blev konstigt trött också, som frånvarande. Jag hörde mina egna andetag och ljudet av en liten rap som smög sig upp genom luftstrupen. Det hade jag aldrig lagt märke till annars.

När jag bytte tunnelbana var det proppfullt på tåget. Absolut ingen sittplats och så trångt att jag kände konturen av en annan människas rygg och rumpa mot min på ett avstånd som absolut inte är okej i andra sammanhang än detta. Fick lirka lite för att hitta något att hålla i så jag kunde parera tågets inbromsningar utan att det gjorde ont. Fyra stationer och fler hade jag nog inte stått ut med.

Jag hann med en fika för mig själv innan syrran kom och fick se mig omkring på människor, denna gång utan att vara inkopplad. Eller urkopplad. Bredvid mig satte sig två damer, de hade varsin kaffe och tre bakelser att dela på. Tjejen snett över blev först lite störd över att de valde just dessa platser men log sedan och lyfte sitt vattenglas och sa "skål" till dem innan hon tog upp sin mobil och kopplade ur sig.

Jag köpte en svart lykta som nu står på balkongen och sprider sitt milda ljus och om jag sträcker på halsen ser jag den nu.

Inte bara konserten

Det var inte bara konserten med Salem Al Fakir, Jojje Wadenius och Sveriges Radios Symfoniorkester som var bra. För det var den verkligen! Det var också så härligt att se hur de interagerar med varandra, musikerna. När Salem spelade satt Jojje på en stol en bit ifrån och levde med i musiken fast han inte spelade just då. När Jojje spelade så njöt Salem.

För övrigt gillar jag Salems stil. Han ser lite grann ut som ett bortkommet barn eller ett vilsegånget geni. Han ser lite överraskad ut över de stormande applåderna samtidigt som han tar dem till sig. Avspänd och ödmjuk. Sen var det extra roligt eftersom hans brorsa Sami var med och spelade bastuba, de ser verkligen ut att tycka om varandra bröderna. Sami såg ut att vara så stolt och han log så brett.

Jag gillar symfoniorkesterar också, alltid är det något ljud som jag inte fattar varifrån det kommer. Vilket instrument som helt plötsligt lät på det viset. Trummisen hade en meterlång grej som såg ut som en gurka som han vippade på så det lät, t.ex. Och fioler får all den stress jag har att rinna av mig som vatten. Och så olika stil de har de som spelar. En sitter ergonomiskt och fint, rak i ryggen med stolens ryggstöd tätt intill svanken. En annan balanserar på stolens framkant. En del vinklar stråkhanden jättemycket och andra mindre.

Jag ler nu när jag skriver om allt.

Sista gången

Sista gången för den här terminen på vattengympan. Den grupp jag går i består mest av killar. Gruppen innan mig är mest tjejer. Och de är vansinnigt roliga och trevliga. Vi hinner ju träffas en liten stund medan de klär på sig och jag klär av mig. De brukar gå ut och äta tillsammans när terminen är slut och de frågar alltid mig om jag vill följa med. Det vill jag. Det gjorde jag idag.

Tänk att det finns så mycket trevliga människor!

Hjärnträda

Det händer märkliga saker inuti när man är satt under viss stress, som jag är nu med tanke på jobbet. Häromdan när jag körde hem, körde jag med ryggmärgen och automatik vilket inte brukar vara något problem. Men helt plötsligt vaknade jag till och fick för mig att jag körde på fel sida av vägen, vilket jag inte alls gjorde. Och alldeles nyss när jag skulle prata in ett mobilsvar till en person så sa jag fel på mitt eget telefonnummer. Helt otroligt. Antingen går hjärnan på någon sorts sparlåga eller så är den så fullt upptagen med att bearbeta den situation jag befinner mig i att gammal vanlig information inte får plats. Access denied.

Spänningssökande

Dödsföraktande.
Med risk för livet.
Adrenalinpåslag.
Spänningskick.
Farligt.
Skrämmande.
Utmana ödet.

Ibland gör jag det.
Idag gjorde jag det.
I femtio minuter varade det.
Medan jag drack en latte på cafét vid biblioteket.
Medan jag köpte Unicefs julkort.
Medan jag försökte och misslyckades fånga juldekorationerna på bild.
Medan jag köpte en julklapp.
Det gick!

Jag la inga pengar i parkeringsautomaten.

Två hjärnceller?

Mörker

Regn

Gatlyktor som bleka fläckar

Ett övergångsställes vita ränder

En pappa med barnvagn på trottoaren

Inga reflexer

Jag saktar in i god tid och stannar

De går över

Ser en bil i backspegeln som stannar för att jag gjort det

Då tutar fanskapet i bilen bakom!

Det var väldigt, väldigt nära att jag klev ur och frågade hur många hjärnceller han hade.

Tröst

Jag har funderat på det här med tröst. Hur kommer det sig att så många har behov av att äta som tröst? Hur lär man sig det? Eller hur får man det beteendet? Belöning/tröst-beteendet. Det där att "nu är det så synd om mig att jag..." eller "nu är jag värd....". Det gäller, som jag ser det, två områden. Det ena är att äta sån't som man vet är obra. Det andra är att handla saker som är onödiga.

Jag skyller ingen, jag bara undrar hur det kommer sig. Vad bottnar det i? Och varför har inte alla det?

Hur kan mat vara tröst? Hur kan en sak vara tröst? Vad är det egentligen för behov som ska tillfredställas? För inte är det hunger och inte är det behov av en tröja för att inte frysa.

En sak jag tänkt på är att många barns ledsenhet blir tröstad med en kaka, en näve russin eller något annat ätbart. Är det där som tröstätandet grundläggs? Gråt inte - ät istället så blir allt bra.

Reklamen anammar det också. Vem har inte sett "because you are worth it".

Hjälp mig. Förklara hur du tänker. Vad tror du?

Glad!

Oj, vad det ramlade gladheter över mig nu.

Jag fick en kompis på Facebook igår som gladde mig.

Och jag fick tillbaks en gammal bloggkompis som saknat och det blev jag jätteglad över! Vet inte om hon vill bli länkad så jag avstår det.

Sen blev jag glad över att det är julmarknad på ett trevligt ställe, och för att jag när jag ser ut och ser att det blåser småspik och regnar bestämde mig för att inte gå! Jag har faktiskt lite ont i halsen också så jag ska nog vara lite rädd om mig idag. Typ stanna inne och inte nyttja alkohol och inte bli svettig. Gamla goda råd från mig till mig.

Tror bestämt jag ska sätta på en kopp kaffe och ta den där sista sockerkringlan från i somras som jag upptäckte i frysen igår. Sen får vi se om det blir en slödag eller en fixardag. Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Äppelpyramid

Var tvungen att titta på bilden på äppelpyramiden jag tog idag vid ett för att minnas att det överhuvudtaget varit ljust idag. Det var det. Lite.

Lurade med mig syrran på julutställning på Bergianska. Ett litet rum i orangeriet var fyllt med julens kryddor och dofter på fat, i burkar och i krukor.

Ibland ser jag människor som jag tycker är så vackra. Idag såg jag en kvinna med grått hår uppsatt i en lös knut. Hon var så vacker. Jag tror inte ens hon var sminkad men hon hade något inuti som lyste igenom i hela hennes uppenbarelse. Min uppriktighet trogen sa jag det även till henne. Folk måste nog undra om jag är klok ibland. Men det får de gärna för jag vet hur glad jag blivit om någon sagt det till mig.

Matprat

Jag är inte särdeles intresserad av matlagning. Inte så att jag inte kan eller lagar oätlig mat utan jag är bara inte så intresserad. Mycket möda för få minuters njutning, kan jag tänka. Desto mer imponerad av mig själv är jag att jag fortfarande lagar mat åt bara mig själv. Jag hemfaller sällan åt halvfabrikat och färdiglagat. Idag åt jag fläskfilé med potatis. Gjorde en så god sås av grädde, vin kalvfond, fransk senap och rosépeppar. Det där med fransk senap är en bra grej, har jag märkt. Det ger en god smak utan att det smakar något särskilt, liksom.

Sen är det det här med sojabönor. Hade jag inte varit så gammal som jag är hade jag trott jag varit gravid, så'n passion har jag fått för dem! Jag köper dem frysta, i sina skidor. Då är de redan kokta i lättsaltat vatten. Jag tinar dem i mikron och spritar dem. Ibland är det hälften som hamnar i munnen direkt utan att passera salladsskålen. Det är så gott! Så jättegott! Du måste testa!

Utpysning

Jag behövde lätta på trycket så nu har jag sett en riktigt kärlekssnyftare på Voddler och gråtit mer eller mindre i två timmar. Precis vad jag behövde även om det innebär att jag får dras med grisögon imorrn. Men vem bryr sig. Det känns lite lättare nu. Kanske kan jag sova i natt. Och sen ska jag skärpa mig. Det är ju bara ett jobb, det är inte någon som dött eller så. Jag ska komma ihåg det.

Finnes:

Finnes:
Kvinna
50+
Intelligent
Allmänbildad
Har humor
Teknikintresserad
Hyfsat bra på datorer
Pedagogisk
Uttrycker sig väl i skrift och tal
Logisk
Strukturerad
Bra röst
Systematisk

Sökes:
Jobb

Nackdelarna pratar man inte om va?

Duger det där som CV, tror ni? Har aldrig behövt skriva ett i hela mitt liv tidigare men det verkar vara dags för mig att tillägna mig även den kompetensen.

Fast först ska jag strida lite. Sista ordet är inte sagt och jag viker mig inte utan kamp.

Månen

Frosten ljusar gräsmattan i slänten till ett blekt vitt sken som återspeglar det ljus som finns istället för att suga det åt sig.

Den har förvandlat bilrutans glans till en matt yta som kräver handkraft för att bli genomsiktlig.

Vid det röda trafikljuset får jag syn på månen. Den fulla. Den stora. Den bleka. Den som ser ut att vara uppspetad på granen vid horisonten. Fascinerad njuter jag av den och den ljusblå strimma som nästan delar den i två halvor.

Bilen bredvid åker iväg och jag inser att det kanske är bättre att titta på trafikljusen än månen.

Jag ska bara...

...ta mig igenom den här dagen.

Jag har sovit dåligt, det är bara onda jobbtankar som rör sig i täta, omslutande cirklar i mitt huvud.

Dagen på jobbet började med en konflikt som jag i vanliga fall inte hade brytt mig om men som den här gången gjorde mig förbannad. Utan att jag visade det med annat än tystnad.

Jag kunde inte dricka kaffe.

Jag såg dåligt på skärmen för tårarnas skull.

Jag mår illa.

Jag vill inte äta men jag vet att jag måste.

Jag har fått några konstiga utslag på käkbenet som jag inte vet vad det är.

Jag klarar inte medkänsla för då brister jag totalt.

Jag ska bara ta mig igenom den här dagen.

Jag ska.

Rotmos

"All glädje utan rotmos är konstlad glädje" sa Torsten Ehrenmark. Men det färdiggjorda rotmos i plastkorv som jag åt till middag (ja, inte plasten då) gjorde ingen människa glad. Bra, då vet jag det och behöver inte köpa det någon mer gång. Nä, tacka vet jag hemkört. Men fort gick det och ibland är det bra när lusten att laga mat är långt borta. Nu kanske jag hinner något annat vettigt istället innan jag ger mig iväg till min bokcirkel. Vars bok, Öken, jag inte hunnit läsa. Dessutom är den av den sorten som jag måste läsa sakta och med koncentration men min hjärna har liksom inte plats för det just nu. Det är för mycket som rör sig där uppe bland synapserna just nu.

För övrigt har jag blivit gammelmoster. Sug på den ni! Gammelmoster! Haha!

Adventskaffe

Med farhågor om ett par timmars tystnad och en del frustration gav jag mig iväg på adventskaffe hos syrran. Jag har varit med förr. Men mina farhågor besannades inte, den här gången var det riktigt trevligt.

Förra gången satt jag tyst i fascination över hur dessa 7-8 damer kunde prata så infernaliskt utan uppehåll ens för att hämta andan. Jag är inte van. Jag är van vid att alla får komma till tals, här var det mer likt en tävling om vem som pratade mest och framförallt vem som snodde den där luckan på en tiondels sekund mellan två talare. För övrigt var det inte alla som väntade på den heller utan avbröt den som pratade, med sin egen kommentar. Och det där har jag så in i vassen svårt för! Hur tänker man då? Tycker man att det man själv har att säga är såpass mycket viktigare än vad de andra säger att man tar sig rätten att avbryta? Det var dessutom mycket prat om hur andra är och klär sig och det är samtalsämnen som jag tycker är totalt värdelösa. Andra människor får väl vara hur de vill och ha hur urringade linnen de vill?

Men, den här gången kunde jag sno luften flera gånger. Jag anpassade mig lite den här gången och fortsatte prata fast någon annan bröt in. Det funkade. Och det är roligare att delta i ett samtal än stillatigande åse det.

Glömd kamera

Jag hade glömt min kamera igår när jag var på konserten i Blå Hallen, men det gjorde inget för Miras Mirakel har förevigat den!

Eldig början på advent

Kände mig lite kulen igårkväll och la vetekudden i micron. Ordentligt med kardborreknäppningen nedåt som det står att man ska göra, men la den ovanpå plastlocket. Gick på toa. När jag kom in i köket igen så luktade det brandrök. Det glödde i vetekudden så jag slog på den och bar ut den på balkongen. Som det luktade! Och brandvarnaren gick inte igång så den får jag nog byta batteri på idag. Jag har ju min nya stege och borde nå upp. Jag bestämde en gång att alltid byta batteri i samband med advent men har inte följt mitt eget råd. Men jag har inte heller hört att den larmat för att batteriet är slut. Varje gång jag vaknade i natt kände jag brandlukten.

Så om du också ger goda råd till dig själv som du inte följer, byt batteri nu!

Hann hälften

Av det jag tänkt mig hinna med idag hann jag ungefär hälften. Men bra nog var det den värsta delen jag hann med. Byta gardiner. Det kan kanske låta som en enkel grej, men jag tycker det är svårt. Till min hjälp hade jag i fredags köpt en stege. Min "personal ladder" har ju flyttat till Nya Zeeland.

Första grejen var att ta ner det röda temat ur garderoben. Det är en sak att klättra högst upp på stegen men en helt annan att stå där och sedan balansera en tung låda. Men det gick. Sen var det inte heller helt enkelt att byta gardiner, balanserande och faktiskt lite rädd för att ramla ner, på stegen. Jag har ganska högt i tak, 270, och det var pilligt att få plats med händerna i kornischen och nypa plats gardinerna. Men det gick. På bilden är den ena gula nedtagen och den ena röda uppe.

Medan jag höll på med det här insåg jag hur lite tåga jag har. Jag skulle helst vilja ropa på hjälp, att någon annan hjälpte mig med det jag tycker är svårt. Jag har ingen vinnarinstinkt, jag tror de egenskaperna hänger ihop. Jag vill ge upp, jag vill helst slippa. Så antagligen ska jag vara stolt över det jag gjorde idag, även om jag blev så svettig att jag var tvungen att duscha efteråt.

Det som är kvar är att byta kuddar, matta, kuddöverdrag och lampskärmar. Samtidigt som det kanske är en god idé att damma lite. Men det får bli i morrn det.

För sen gick jag på adventskonsert i Blå Hallen. Riktigt bra. Mäktigt att lyssna på orgeln och vacker körmusik därtill. Vi i publiken fick sjunga med på två sånger och det uppskattar jag, då lyfter mitt inre än mer.

Älg & mord

Älg kan ha dödat 63-åring
Kvinnans make häktades.


Två frågor ställs i mitt huvud när jag läser det där.

Hade han bett älgen döda henne så han blev häktad för anstiftan till mord?
Eller var det han själv som var älgen?

En annan släkts träff

Försöker komma ur svackan genom att tänka på roliga saker och kom att tänka på den här händelsen.

Ett annat år, en annan höst men samma sorts svacka var jag i.

På den tiden spelade jag ett onlinespel där jag hade småpratat lite med en man i min ålder från Krylbo. Eller Avesta. Någon järnvägsknutpunkt i alla fall. När han hörde att jag var lite hängig frågade han om jag hade lust att hänga med på släktträff i helgen. Han hade nio syskon och de med familjer brukade träffas en gång om året. Visst! svarade jag. Han och någon av hans bröder hämtade upp mig i en skruttig husbil där växellådan hade gått sönder på vägen och vi åkte till en skola där de hade hyrt matsalen. Det var knytkalas och jag hade med mig min goda italienska potatisssallad och en flaska vin.

Det var så kul! Jag kände alltså inte en enda människa, inte ens honom jag gick dit med. Det var bröder och systrar, barn och gamlingar som jag gick runt och hälsade på. Många trodde förstås att jag var hans ”nya”, men det gjorde inget. Ett tag trodde han det också men det tog jag snabbt ur honom.

Vi åt och sjöng, det var många som var musikaliska och hade gitarr med. Träffade flera personer som jag pratade mycket med och det var givande samtal.

Framåt natten började han jag gick dit med bli lite i onyktraste laget och jag fick lite svårt att värja mig så då gick jag helt enkelt hem. Men det var väldigt, väldigt roligt att gå iväg på något så udda som en släktträff med folk jag inte kände.

Nere för räkning

Idag har det varit en tung dag. Har sovit dåligt flera nätter i rad vilket jag inte är van vid. Och trots att jag vet att min chef diskuterat med vår uppdragsgivare för en vecka sen så har vi fortfarande inte fått något besked från henne om hur vår framtid ser ut. Vi har dock våra egna kanaler och vet att de kommer dra ner från de 1,8 tjänster de köper nu till 1,4. Vad som händer med oss, vet vi alltså inte. Jag vet inte heller hur länge de kommer vilja ha 1,4, det är väl risk för 1,0 om ett halvår. Jag känner att jag sitter löst till. Visserligen är jag den med längst anställningstid och jag har dessutom sagt att jag är villig att gå upp till heltid om det behövs. I valet mellan arbetslös och heltid är det rätt givet. Men. Jag är en obekväm typ som säger och visar vad jag tycker och det är inte särskilt populärt. Jag kommer inte överens med min chef över huvud taget. Det är det iofs få som gör. Och blir jag av med jobbet, ve och fasa, så lär jag knappast få något nytt, i min ålder. Då blir det till att sälja lägenheten och flytta ut i någon förort långt från där jag tycker är trivsamt att bo. Jag kollade på sådana lägenheter innan jag flyttade hit och jag får lappsjuka. Nej, just nu är det verkligen inte roligt. Ovissheten gör det ändå värre. Det vet alla som har med människor att göra, dock har min chef inte med människor att göra, bara brickor i ett spel.

Det känns som min värld krymper.

Långt till fötterna

Ibland har jag långt till fötterna. Eller rättare sagt, svårt att nå dem. Det beror inte på att magen är ivägen. Visserligen har jag långa ben men det är inte det heller utan mer min möjlighet till vikbarhet på mitten som är problemet.

Idag skulle jag måla tånaglarna och det gick sådär. Jag fick liksom måla väldigt fort så ser ni någon som har tårna målade så är det jag! Haha! Men färgen är snygg!

Nöjd

Idag är jag nöjd med mig. Trots två sena kvällar, hon blev nog närmare ett innan jag somnade både i söndags och igår, så känner jag att jag gjorde den här dagen till en bra dag. Slutade tidigt och tränade efter jobbet och hade ovanligt o-ont och det blir jag glad av. Åkte och tvättade bilen vilket var väldigt välbehövligt. Torkade alla dörrar torra och hade på silikon på listerna. Bra där! Justja, det har jag börjat med när jag tränar också, jag pratar med mig själv. Uppmuntrar mig och säger Bra! och påminner mig själv om att allt inte är smärta en del är rädsla för smärta också. Jag har nämligen en underlig förmåga att om det gör ont, så "fryser" jag mitt i rörelsen. Precis där det gör ont alltså! Urbota korkat om du frågar mig. Det är väl någon kroppslig instinkt, något skydd eller så. Och sen blir jag lite rädd för att fortsätta.

Handlat lite har jag gjort och tvättat en maskin och flängt omkring lite härhemma och donat. Och strukit! Inte allt, men tillräckligt för att jag ska känna mig nöjd med mig själv. Nytvättat hår har jag också.

Nu funderar jag på om jag ska försöka följa Robinson i år. Missade första avsnittet men såg att det fanns på TV4 Play. Ska jag?

Och jag ska verkligen försöka lägga mig i tid idag. Verkligen. Försöka. I tid.

En glädjeprick har jag också förresten. Jag har börjat skriva mina memoarer. Jobbrelaterade såna men det är rätt kul faktiskt. Området jag jobbar inom har utvecklats väldigt mycket och det känns roligt att sätta det på pränt.

Konsertdag

Idag har vår kör haft två konserter på Konserthuset. Vi började repa klockan 12, hade första konserten klockan 16 och den andra klockan 19. Jag kan lugnt påstå att jag är helt slut nu! Trött i rösten, trött i fötterna och en enerignivå nära noll. Samtidigt som jag är fylld av glädje och ro inuti.

Gästartistister denna gång var Jessika Folker, Tomas Ledin och Tommy Körberg. Bara att höra Tommy Körberg tolka "Fattig bonddräng" av Astrid Lindgren/Georg Riedel var fantastiskt. Tänk att få in så mycket känsla i ord. Tomas Ledin är väl kanske inte min jättefavorit men han var otroligt gullig och ödmjuk.

Roligast att sjunga var nog Viva la vida (Coldplay) och sen kändes det mäktigt att sjunga Anthem.

Som jag åt!

Jag är (konstigt nog) ganska liten i maten. Ofta när jag äter ute skäms jag lite för att jag lämnar, precis som om jag inte tyckte det var gott. Men jag har liksom en gräns, efter den kan jag inte äta. Samma med tårtor och sån't, jag tar oftast en smal skiva och orkar inte mer sen. Ibland tror jag att jag har någon sort inbyggt fettfilter, för vissa saker funkar bättre att äta än andra. Och tro nu inte att jag är smal, det är jag inte.

Men idag åt jag som en häst! Min systerdotter bjöd på middag, fråga mig inte vad vi åt, det var jättemånga olika saker. Några köttfärsbullar med aprikos i. Youghurt med citron och vitlök och mynta. Annan youghurt med annat i. Hummus. (humus?) Sallad med gula och röda cocktailtomater. Bulgur med citron och annat grejs. Spenat och hallomi invirat i filodeg. Oliver. Bröd. Vin.

Långt efter att alla andra slutat äta, åt jag. Det var så gott! Men det var nog mycket vitlök för nu är jag skrynklig på tungan och har tuggat persilja för att bli av med det.

På ett tåg

När vi flög till London var planet försenat. Vi missade tåget med 50 sekunder och fick vänta en halvtimme på nästa. Det var sista tåget in till London. Klockan var halvtvå eller halvett.

En svensk familj satt några säten bort. Pojken i familjen, han var väl i 10-årsåldern satt och fipplade med sin mobiltelefon. Plötsligt säger han:

- Pappa, min telefon funkar visst här!
- Jaså, gör den? Vilken operatör fick du då?
- Invalid sim!

Jag fick kväva fnisset i handen.

Ta tag

Det är mycket jag skulle behöva ta tag i och jag har så liten lust att göra det.

När nu C har flyttat finns det faktiskt ett helt rum till som jag kan flytta in i. Hon har sagt att det är helt okej men det bär mig lite emot ändå. Dels för att det är hennes rum och dels för att jag måste fixa så mycket om jag ska göra det. Jag har inte den energin, jag är slö helt enkelt.

Plocka undan hennes grejor och lägga i lådor. Tapetsera/måla fondväggen i en annan färg än mörkt cerise. Göra mig av med hennes säng. Flytta in min. Något jag verkligen skulle behöva göra är att fixa de där hjulen till de jättelika spegeldörrarna som går från golv till tak och bildar garderob på ena väggen. Det skulle jag ha behövt fixa i flera år. Ja, jag sa ju att jag är slö. Städa garderoben skulle behövas också.

Och när allt det är gjort så ska jag möblera om i vardagsrummet. Det blir plats över när jag flyttar bort min säng och jag funderar på att köpa en stor platt-tv. Har en 17-tums tv nu, men å andra sidan tittar jag otroligt lite på tv. Och då ska det kopplas in miljoner sladdar.

Bardisken skulle jag slipa. Nya köksluckor vore inte dumt.

Imorrn kommer mitt x med en halvhög hylla som är i samma serie som bokhyllorna jag har. (han fick den och sofforna när vi delade upp vardagsrummet). Den ska den nya oinköpta tvn stå på.

Måste jag sätta igång nu? Hjälp.

Långhelg i London

En långhelg i London kan kännas som en kort helg. Är det redan över? Är jag tillbaka i det novembergråa allaredan?

Vi kom fram väldigt sent, tror vi kom i säng halvtre eller halvfyra. Planet var ett par timmar försenat. Men upp gick vi ändå på fredagsmorgonen och åt vår bacon & äggfrukost och vår te och toast. Sen var det ett evigt knatande i affärer hela dagen lång. Handlade faktiskt ovanligt lite den här gången.



Lite sevärdheter hann vi också med. London Eye och Highgate Cemetery. Sen kan jag tycka att det är en sevärdhet i sig att åka buss också, vilket vi gjorde en hel del.



Flera gånger när vi stod vid en busshållplats blev jag så förskräckt över engelsmännens nonchalanta körstil. En del satt och läste tidningen medan de körde! Tills jag, igen, kom på att de har ratten på andra sidan och att det var passageraren som satt och läste.

Jag uppskattar att människor är så vänliga. Så fort man behöver hjälp får man det, ibland även om man inte bett om det. Det känns så gott. Jag blir på gott humör.

Jag skulle tagit en sommarjacka. Nu bar jag min mockajacka på armen mest hela tiden. Men så är jag ju varmblodig också.

Och så såg vi musicalen We will rock you. Det var häftigt.

Den italienska restaurangen

Den lilla italienska restaurangen ligger på en tvärgata och är inte synlig från stora gatan. En dörr ovanför två trappsteg och ett fönster med många små rutor med tjockt glas. Det är varmt därinne och doftar tomat och basilika. Väggarna är vitmenade och de tjocka svarta takbjälkar tillsammans med den mörka bardisken ger intryck av att det tidigare varit en pub. Ibland ljuder en klocka och någon i personalen tar ut tallrikar med mat från mathissen. Borden är små och står tätt bredvid varandra utefter den väggfasta soffan.

Hon har en grön stickad tröja med en gyllene brosch på höger axel. Hennes hår har en obestämd rödaktig nyans och ser ut att ha varit rullat på stora spolar. Ögonen är hasselnötsbruna och kvicka. Mitt emot, på lagom pratavstånd sitter en präst i svarta kläder och prästkrage. Han är förutom det inte särskilt prästlik där han läppjar på sitt vita vin. Hans hår är silvergrått och flygigt. De talar med varandra. Ett lätt och flytande samtal som ger intryck av att de är bror och syster. För sällan pratar gifta par så livligt med varandra, där brukar samtalsämnen gått i stå och gäspningar döljs bakom servetter och blickarna söker andra, mindre välbekanta vyer.

De talar inte högt, bara så högt att den andre ska höra genom sorlet av andra människor som pratar, matklockan och den italienska bakgrundsmusiken. De två bildar en egen lugn oas mitt i stimmet.
De kommer från Yorkshire och är i storstaden över helgen. De har rest mycket tillsammans, hon talar italienska med kyparen. När de var på Nya Zealand gjorde de en helikoptertur och när piloten fick veta att hon hade flygcertifikat fick hon prova att flyga helikoptern. Det var svårare än ett plan, tyckte hon, eftersom det inte fanns sidoroder att styra med fötterna utan en joystick att hålla i.

De har fem barn, fyra pojkar och en flicka. Barnbarn i mängd, säkert sjutton stycken. Han är 78 år men arbetar fortfarande som präst eftersom det saknas präster. Staden de bor i har två vackra gamla kyrkor och en ful ny. Han jobbar i den nya, säger han med ett skratt. Hon är psykolog och ett tiotal år yngre. Han blev kär i henne när han såg henne gå nedför trappan i huset hon bodde och där han var på besök. För 47 år sen.

Leende och tillsammans lämnar de den lilla italienska restaurangen.

Packad och klar

Det gick ju snabbt. En kjol, en tröja och en necessär. Räknar med att handla kläder och skulle jag inte hitta något så är det bara syrran som får se mig i samma kläder hela tiden. Och jag har tvättmedel med mig.

För shopping i London lär det bli. Jag köper väldigt sällan kläder här hemma eftersom det är så demotiverande att gå in i klädesaffärer här. Jag går in, ser något jag vill ha och så finns det inte i min storlek. När jag gjort så ett antal gånger så tröttnar jag och går ut ur affären. Och då har jag inte någon extremt stor storlek. Däremot i UK så finns det nästan alltid kläder som passar och då blir det genast roligare att handla. Och så har jag ju min "personal shopper" med mig. Hon som tvingar mig att prova "bara den här också" och springer och hämtar nya saker, andra storlekar och är allmänt uppmuntrande.

Vi får se vad mer vi hittar på. London Eye har jag inte åkt och det kanske är dags nu. Skulle väldigt gärna vilja åka till Highgate, begravningsplatsen där det ser så vackert ut, men det är nog smartare att göra det när det blommar och är grönt.

En och annan öl lär det bli också. Vi kör lite givande och tagande, syrran och jag. Hon är den som gillar att gå i affärer och jag är den som gärna sitter på ett fik eller en pub.

Sent på måndag kommer vi hem igen och jag kommer faktiskt sakna er lite, mina bloggkompisar!

Glädjeprickar

Ibland har jag glädjeprickar inuti. Det är vad jag kallar dem, du har kanske ett annat namn på dem. De är roliga saker som har hänt eller ska hända men som jag inte tänker på hela tiden utan rätt som det är glimmar de till och då blir jag glad. Överraskningsglad, varje gång. Jag vet inte hur länge de håller, det beror nog på vad det är för sort. För de har en begränsad livslängd, tänker man på det för ofta så bleknar det.

Jag vet inte riktigt var de sitter. I hjärnan, i hjärtat eller i själen. De är dyrbara de där glädjeprickarna.

Just nu har jag glädjeprickar över mina tre nya böcker. Jag har lagt dem fint i en hög där jag kan se dem, röda ryggar har de alla tre.

Jag ser dem som en sorts ljus i mörkret därinuti. För även när de slutat med det första stadiet av sprakande så bildar de ändå ett ljus därinne.

Många prickar önskar jag dig!

Sjungit bort ilskan

Nu har jag sjungit bort all irritation och ilska. Nu kan jag glädja mig åt de tre böcker jag beställt som låg i brevlådan när jag kom hem idag. En var så mycket tjockare än jag trodde och det tycker jag om. Tycker om honom också, John Irving. Den här heter Tills jag finner dig. 780 sidor.

Min plan är att gå upp en dryg timme tidigare än vanligt imorrn. Det borde i logikens namn innebära att jag skulle ha gått och lagt mig för en timme sen, men det har jag inte. Jag skulle behöva träna i morrn bitti för på eftermiddagen måste jag åka till Brittiska turistbyrån i stan för att köpa tunnelbanekort till London. Man får bara köpa turistkorten från utlandet. Sen ska jag se om de har biljetter till We will rock you.

När jag kommer hem ska jag stryka. Kanske.

Småarg

Jag går omkring och är småarg hela tiden. När jag vaknade i lördags tänkte jag på jobbet och blev irriterad. Var tvungen att gå upp för att tankarna skulle ta andra banor. Idag har jag varit gruffig på jobbet hela dagen. Jag tror jag vet varför. Det är för att jag inte vet om jag kommer få ha jobbet kvar eller inte. Beslutet skjuts hela tiden på framtiden men ligger som ett tungt orosmoln som följer mig vart jag går. Ofta tränger jag undan det men så händer något eller det hörs ett rykte och så samlar det sig runt mitt huvud igen.

Saker som jag annars kan ta med relativt jämnmod gör mig numera småirriterad. Eller skitförbannad. Jag är en person som har svårt att släppa ut ilska och den här ilskan har inte ens något direkt mål så då går jag istället och småpyser, som en vulkan nära utbrott.

Att folk tänker kortsiktigt stör mig. Tänk lite längre än näsan räcker och lite längre än tre månader fram i tiden, tack.

Att folk inte bekvämar sig med att läsa vad som står och därmed skapar merjobb, irriterar mig. Annars brukar jag ha förståelse för att de nog får artonmiljoner mejl och är stressade.

Att beslutsfattare inte tar in all information innan de fattar beslut är idiotiskt eftersom de därmed fattar korkade beslut. Saker som inte går att genomföra eller som får bieffekter som inte är acceptabla.

Att de inte tar tekniska hänsyn, inte ens försöker göra det, är omåttligt irriterande. Att de lever i sina visioner och utopier utan förankring i verkligheten är ofattbart. Att de inte ens fattar att de gör det är ändå värre.

Att ingen tar ansvar längre, ingen bryr sig utan alla skyfflar allt framför sig eller åt sidorna för andra att kliva i när det med lite förtänksamhet inte hade behövt bli någon sörja alls.

Jag har lust att slå något i bordet. Men är inte i den positionen att jag kan göra det.

Redan söndagkväll?

Den har gått så fort den här helgen. Det är väl för att jag har gjort så mycket roligt.

Idag har jag sett Shakespeares Muntra fruarna i Windsor. Över tre timmar lång föreställning men det var inte tråkigt en sekund. I början hade jag lite svårt att hålla reda på vem som var vem men det gav sig.

Sen hem och laga mat till mig själv och sen hade jag ett uppdrag i ett spel tillsammans med en kompis så vi körde det över telefon. Och så såg jag första avsnittet i serien John Adams som började idag på ettan.

Och nu är det för sjutton sovdags. Undrar vad jag ska ha på mig imorrn, tro inte att jag strukit något.

Under jord

Nejdå, det är ingen som är begravd. Men jag har varit under jord, troligen under havsnivån också.

I källarvalvet under Storkyrkoskolan var det en en bra berättare, han pratade förutom om Helga Lösen även om sjömannen som hade pesten. Krogägaren blev rädd och dödade honom med ett svärd och han föll fram över bordet. Sedan murade krogägaren igen dörren till rummet där liket var för att på så sätt försöka skydda sig från smittan. Tänk om det är sant? Tänk om någon en dag river en vägg och så ligger han där, sjömannen, över sin tallrik med ett omkullvält stop jämte sig.

Var inne i en gång i själva Slussen, där strömmade vattnet med en farlig fart.

Gick i trappor till det underjordiska skyddsrummet i Katarinaberget. Skumt och lågt i tak, varmt också.

En så spännande dag att jag faktiskt somnade till i tio minuter när jag kom hem. Något som är mycket ovanligt att jag gör.

Tänka om

Hemmablind. Går på i samma spår utan att reflektera. Sån är jag ofta. Men imorse fick jag en Lidnersk knäpp. Varför har jag strumporna i den understa av fyra lådor? Närmast golvet? Dit jag har svårt att nå ibland? Lådorna över använder jag inte tillnärmelsevis lika ofta. Så nu är det jag som flyttar upp dem till näst överst. Ett litet steg för mänskligheten men en stor förbättring för mig.

En doftrik dag

Vissa dagar känner jag mer dofter än andra. Kanske en sådan här dag som är grå och saknar dagsljus gör mina andra sinnen mer öppna?

Dammsugningsdag på jobbet. Den dammsugaren har ett luftfilter som definitivt behöver bytas. Låg bakom en gammal vit Volvo vars avgaser blev påträngade tills jag ökade avståndet. På bussen till stan var någons jacka inpyrd med armsvett sen förra säsongen. Middagen luktade ovant tills jag insåg att det var viltdoft jag kände, av älgbiffen på tallriken. När jag tog ett glas vin på stället efter stället vi åt middag på så luktade det gammalt diskrum i hela lokalen. På bussen hem var det lukten av vått ylle som nådde mina näsborrar. När jag klev av förstod jag att det var sydlig vind eftersom luften var fylld av kaffe från rosteriet en bit härifrån. Men nu är jag hemma. I den vaniljdoftande lägenhet som är mitt hem. Mina luktorgan får vila nu.

Ingen rast och ingen ro

Igår efter jobbet vaccinerade jag mig. Sen hann jag hem en timme och åt lite. Efter det var det vattengympan och direkt från den åkte jag till min bokcirkel och sen var det sängen.

Nu har jag en halvtimme mellan jobbet och att jag ska ta mig till puben. Ska träffa det där gamla (i dubbel bemärkelse) gänget som jag varit jobbarkompis med.

Men imorrn. Då ska jag sluta tidigt och sen träna och efter det hem. Tror jag. Skulle vilja köpa en stege ockå.

Lördag - full rulle
Söndag - full rulle

Nåja, det är jag själv som bestämt så jag klagar inte. Inte alls faktiskt. Skulle nog ledas och längta ihjäl mig om jag inte hittade på saker.

Kaos

...eller "När logistiken bröt samman"

Först fick man en lapp att fylla i och sedan skulle man stå i kö för att få ta en nummerlapp och bli insläppt i det stora väntrummet. Det tog inte så lång tid, max en kvart, att få nummerlappen.

Det var riskgrupper och barn som fick vaccinera sig idag. Det kom oerhört mycket mer barn än de hade räknat med. De hade 4 stycken som vaccinerade barn och 2 som tog vuxna. Det kanske krävs lite annan skill för att lirka med barnen. Så långt var allt väl.

Alla fick nummerlappar. Men när det var så mycket fler barn så blev de vars nummer blev uppropat ställda i en särskild kö, till barnvaccinerarna. Men någonstans här försvann logistiken för någon dirigerade in de med barn i kön, utan nummerlappsordning. Med den påföljden att de som hade en nummerlapp och rörde sig lite runt i lokalen eller inte förstod att principen byttes helt plötsligt hade förlorat sin plats. Det gick väldigt mycket snabbare för oss vuxna som skulle vaccinera oss, för mig tog det trekvart och då hade den långa ringlande barnkön inte rört sig mer än några meter.

Stackars personal , stackars föräldrar och stackars barn. En del var skogstokiga för att de bytte köprincip mitt i och det förstår jag. Samtidigt som jag förstår att personalens intentioner var goda men det räckte inte riktigt. Kaos.

15-spel

Ibland städar jag och gör iordning. Nyss fick jag för mig att fixa till så att rätt tevekanal ligger på rätt siffra. Det är ju lite knäppt att man får TV6 när man trycker på siffran 9 på fjärrkontrollen. Även fast menyn var enkel så tog det en liten stund, det blev som ett femtonspel när man har en lucka ledig och flyttar om så det blir fel först för att det ska bli rätt sen.

Men nu är det rätt. Är det nu jag ska stryka?

På bussen

När jag ska till kören så åker jag buss. Idag hade jag ovanligt ont i ryggen, en såndär plötslig huggsmärta som är svår att värja sig emot. Den kan komma vid oförsiktiga rörelser, eller försiktiga med för den delen. Kände mig tveksam om jag skulle våga åka men gjorde det ändå. Och jag hade sån tur, det var en superbra busschaufför som körde mjukt och försiktigt så det var bara en gång som jag var tvungen att bita ihop. Jag sitter som en gammal tant och håller mig i stången framför för att kunna parera och kollar uppmärksamt på trafiken, hållplatser och vägbeläggning, allt för att jag ska vara beredd. När jag gick av gick jag fram och sa att jag var tacksam för att han kört på det sätt han gjorde.

En kopp te har jag fått nu och en macka. Har facebookat lite och mejlat med den där ohängda frånvarande dottern jag har. Hon är så fjär! Nu väntar sängen, ska bara gå ner i varv lite till först.

Min storasyster

Hon har alltid varit 10 år äldre än mig. Tills hon dog. Nu är är jag äldre, för hon var 48 när hon dog.

Hon var min stora storasyster. 10 år är många år när man är barn, hon var 10 när jag föddes och 18 när jag var 8. Vi var ganska lika ålderskillnaden till trots. Lika hår, lika röst, lika i utseendet. Dock var hon buttrare eller kanske bittrare än jag och det hade säkert sina skäl. Inte lätt att vara äldst av 3 flickor och vilja ha sin vilja fram gentemot en far som var sträng. Mot henne, mot nästa syster, inte mot mig. Vilket gjorde min ställning speciell mot deras. Tror att hon bara var 17-18 år när hon flyttade. Hennes kille hade en vit Amazon och bakåtkammat hår. Inte raggare, men nästan. Ju äldre jag blev desto närmare kom vi varandra i ålder. Från när jag var 8 år och hon var tvungen att ta mig med på sin körlektion, satte mig i baksätet och i stränga ordalag sa till mig att vara tyst. Tills jag var 16 år och hjälpte henne och hennes kille tillsammans med pappa att röja den sommarstugetomt de köpt. Hon var duktig på att laga mat, mycket duktig. Och noga med hur det las upp, gaffel till varje fat. Mycket disk blev det och jag torkade och torkade. Men så spelade vi kort och drack likör, jag fick ett litet glas med Parfait d´Amour. Levde mycket med henne och hennes kille, blev som lillasyster till honom med. Han kallade mig Maja Gräddnos.

När hon var 34 år gick hon och hennes kille skilda vägar. De hade inga barn. Vet inte varför. Var alltid för liten, var alltid för mycket lillasyster för att få veta sånt. Hon träffade en ny man. Han levde ensam och hade nog alltid gjort det. Hans mamma bestämde nog över honom. Nu kom min syster och tog över, tror de var lyckliga tillsammans. Men inga barn.

Jag vet inte riktigt hur hennes sjukdom började. Vet att Y sa att de första tecknen kom när de var på en resa med vänner. Jag vet att hon hade problem på jobbet, samarbetssvårigheter sa man. Men jag visste också att hon var en bestämd och intolerant person så jag fäste mig inte tillräckligt mycket vid det. Kommer ihåg att hon var påtagligt ointresserad av C som nyfödd. Det sorterade jag in som smärta över egen barnlöshet. Det första konkreta var när det enda C fick i julklapp av henne var ett par alldeles för stora vantar.

Lite psykiskt instabil. Går väl över. Gick inte över. Hon ringde polisen och sa att det låg två döingar i backen. Y bad att hon skulle få vara hos oss en dag, över dagen. Hon kom, minns inte hur. Jag stod i tvättstugan och bytte på C när hon berättade en hårresande historia om död, poliser, hemlighetsmakeri och fönstertittare på femte våningen. Vi tog en promenad med barnvagnen, hela tiden såg hon sig om, vi var förföljda.

Så kom tiden när alla förstod att hon var verkligt sjuk. Har små minnen om det. Minns mest när hon blivit riktigt sjuk och hade svårt att svälja. På alla kalas och helgmiddagar skar Y hennes mat i små små bitar. Trots det kräktes hon ofta. Ofta rakt ut bara. Alla tyckte det var obehagligt och alla tittade bort. Lite åt vi den tiden. En dag när hon var hos oss, det var väl något av barnen som fyllde år så kräktes hon på tallriken igen. Då. Då äntligen fattade jag ett medvetet beslut. Det här är min syster. Min storasyster. Det är inte äckligt. Jag tog hand om henne, torkade hennes ansikte och bar bort tallriken och ställde fram en ny. Så enkelt var det, det var bara beslutet som behövdes.

Hon blev sämre, fick svårare och svårare att svälja. När min andra syster och jag tog hand om henne matade vi henne med en spruta i ett rör rakt in i magen. Finns nog ett namn för det. Torkade henne fri från dregel, höll hennes arm när hon gick. Hon luktade illa ur munnen. Detta var på hösten. Efter jul satt hon i rullstol för hennes ben lydde inte längre. Vi hälsade på på hennes gamla arbetsplats. Vi torkade, hon var glad och skrattade. Såg illamodet i hennes arbetskamraters ögon.

Så blev det vår. Hon var på sjukhus varannan vecka och hemma varannan. Vi hälsade på henne, hon låg i en säng med galler runt. Vi körde henne ut till korridorens ände, en liten soffa, ett bord och några blommor. Där satt vi, hon låg. Jag upphörde aldrig att prata med henne trots att det var länge sedan hon svarat. Visste inte om hon förstod men ville tro det. Hon skrattade. Var glad. Jag sa något och plötsligt tog hon tag om min näsa och nöp till ganska hårt. Jag tror hon försökte skoja. Med sin lilla syster. Som alltid varit 10 år yngre. Det var sista gången jag såg henne levande.

Klocka halvfyra en morgon ringer Y och säger att hon är död, vill vi komma? Jag ringer min andra syster, hon får komma och hämta mig. Är ensam med barnen, väcker S som då är 14 och berättar vad som hänt och ber honom ta hand om lillasyster som är 4 år. Det är en vacker, solig och kylig vårmorgon. Radion spelar Orup ”Från Djursholm till Danvikstull".

Så går vi ensamma in i rummet till vår stora syster. De har gjort fint, tänt ljus och öppnat fönstret så att själen kan flyga ut. Vi står på varsin sida, jag på hennes vänstra. Jag vill röra vid henne men minns bävande mammas iskalla hud och frågar om hon är kall. Sköterskan lägger sin hand på henne och säger, nej, hon är inte kall. Jag rör vid hennes kind. Hon ser så ung ut. Plåglös. Först nu förstår jag den plåga hon måste ha känt för den är hon fri från nu.

Vi får kaffe inne hos sköterskorna. Det var gott. Y kommer och vi pratar och kramar. Vi som lever än. Men lever med samma smärta för att M är död.

Kommer hem. S sitter i hallen och trär på C overallen. Välling har han gett henne och ordnat allt. Min nu enda syster kör oss till dagis och mig till jobbet. Klockan har hunnit bli 9 och jag får en skämtsam kommentar om min sena ankomst av min chef. Berättar. Han vet inte hur han ska bete sig. Jag tar kaffet med in till honom, han berättar om sin mors död. Jag dricker mitt kaffe och fryser. Jag fryser så jag huttrar.

Så minns jag min stora systers död.

Vad är skillnaden?

Hur kan det komma sig att jag med glatt mod, förut i livet, gått ut i en höstkylig och fuktig trädgård och räfsat löv, planterat lökar och tagit bort sommarväxter.

När jag nu inte går ut på balkongen i 6 graders värme och lite fukt i luften för att plantera 3 ynka växter i en balkonglåda och ställa ihop några krukor?

Ett år runt

Jag ber att få hänvisa till förra årets inlägg. Det var ungefär samma idag fast:

+7 grader
-is
och vi åt istället sparrissoppa, kreolsk gryta och en chokladmoussettårta med valnötter.
-Plump.
Och minus C.

En eftermiddag

Eftermiddagen började i gråt och slutade i förnöjsamhet.

Jag tränar de dagar jag slutar tidigt, vi har en lokal på jobbet. Dessvärre förstår inte alla, trots stora skyltar, att de ska ta ned vikterna efter sig. Så när jag kom var två av de stationer som jag använder nedtyngda av 10- och 15-kilosskivor. Jag kan till nöds ta bort 10 kg från en av maskinerna, om jag sätter skivan mellan knäna och bara lägger den på golvet sen. Men 15, det går inte. Jag får inte ens lyfta den tyngden. Jag hade hyfsat ont när jag kom dit och när jag insåg att 40% av min träning skulle gå bort för att andra inte kan ta undan efter sig, då brast det. Jag satte mig på en bänk och grät. Det var folktomt så ingen behövde ömka mig. Men så kom mannen i den gröna tröjan och räddade mig. Han vet att jag inte kan bära tungt och tog bort skivorna åt mig. Då blev det lite bättre.

Sen åkte jag till min favorithandelsträdgård och köpte lite prydnadskål och vintergrönt till balkongen. Och cyklamen. Flera. Är den inte för ljuvlig, den på bilden? Den ser ut som ett par mamelucker! Den ska jag ge bort imorgon, men ikväll är den min att njuta av. Jag tände en massa levande ljus när jag kom hem och lagade god middag åt mig själv. Så nu känns det okej igen.

Släkt

Jag kom att tänka på släkt när jag var på bio med mitt Xs brorson i lördags. Han presenterade mig för sina kompisar som "min faster" och helt plötsligt insåg jag att det var det jag var. Faster. Tufft!

Moster är jag, med besked. Syrran och jag bestämde oss för 30 år sedan när vi båda väntade barn att vi skulle kalla varandra moster "Maj" och moster "Eva" när vi pratade med barnen. På samma sätt som vår mamma alltid talade om sina syskon som moster Harriet och morbror Hans. Det gjorde vi och det har resulterat i att vår barn faktiskt använder epitetet ibland.

Släktingar var mer närvarande när jag var barn. Vi umgicks med mostrar och morbröder, med mormor och min mammas mostrar. En faster hade jag också, de hade teve först av alla vi kände så där var vi ofta. Men när mamma dog när jag var arton så försvann sammahållningen i släkten. Kanske var det så att hon var länken. Jag själv hade inte förstånd nog att upprätthålla kontakten med dem. Jag tror jag träffade mormor två gånger efter det. En gång hemma hos henne, på mitt initiativ och en gång hälsade jag på henne när hon låg på sjukhus. Mina kusiner har jag inte träffat sedan dess heller.

Jag kan ibland avundas dem som har många släktingar och umgås med dem. Samtidigt som jag många gånger är glad för att inte behöva bli utsatt för den sociala kontroll och det tvång som jag förstår finns som en biverkan i många släkter.

Din kommentar

Den här informationen får man på en del bloggar när man skrivit en kommentar.
När jag ser den så ler jag. För att den går att läsa på mer sätt än ett.

Din kommentar kommer att synas efter att den godkänts.

Först godkänner man den och sen synar man?

(ja, jag vet, det är min humor!)

Jäkla AIK

Eller - Vådan av att bo nära.

Jag borde vara på vattengympan nu. Istället har jag varit ute och luftat bilen en sväng. Det fanns nämligen ingen parkingsplats eftersom AIK spelar idag och en massa AIKare hade tagit alla parkeringsplatser utanför äldreboendet där min bassäng är. Jag är inte direkt en person med tidsmarginaler i det här sammanhanget och en sväng runt omgivningen visade att ingen p-plats fanns att uppbåda på ett sån't avstånd att jag skulle hinna promenera till vattengympan, hinna duscha och vara i vattnet 1845. Klockan var nämligen 1838. Osis. Och otaktiskt av mig, jag visste ju att de spelade idag. Fast de har de gjort förut och då har det gått bra. Gissar på publikrekord idag.

För övrig så brann mp3-spelaren jag köpte igår upp. Iaf batteriet. Jahapp.

Varför inte?

You've got so much to say
Say what you mean
Mean what you're thinking
And think anything

Why not?


Cat Stevens, Can't keep it in.

Bah!

Nu är jag irriterad. När jag skulle logga in på Blogger så har de tydligen gjort om något så att bloggen ska knytas till ett google-konto. Jag avskyr när någon annan bestämmer hur jag ska göra, var jag ska ha mina grejor och vad som hänger ihop med vad. Fullkomligen avskyr! Jag känner mig kringränd och styrd av en jättes hand och jag gillar inte det. Alls. Det var nummer ett på irritationslistan.

Nummer två är att min dator inte riktigt uppför sig som jag vill. Jag tror det är Firefox som helt plötsligt fått för sig att äta upp allt mitt minne så att växlingsfilen går i taket och jag inte kan göra någonting alls på flera minuter. Och minuter är evigheter när man sitter framför datorn. Tror jag ska avinstallera den och installera på nytt och hoppas på att det hjälper. Aldrig i livet att jag använder Explorer, därtill är jag alltför förtjust i Firefox och framförallt Adblock som gör att jag slipper se annonser. För blinkande och störande annonser kan jag vara utan. Vill jag vara utan.

Den tredje saken är jag inte irriterad över på riktigt, mest ler jag och drar en resignerad suck. Jag var på Överskottsbolaget idag och köpte en ny MP3 eftersom C fick ta min när hon for. Den kostade bara 149 kr så jag vet att jag inte ska begära så mycket. Jag började med att läsa bruksanvisningen (en hobby jag har). Det stod ingenstans hur man laddade batteriet, men jag antog att man gör det genom att ha den inkopplad i USB-porten. Sen läste jag det engelska avsnittet i bruxen, och där stod det! Men inte i den svenska delen. När man läser på engelska så får man också lära sig att om man trycker länge på "forward" symbolen så blir det "fast forward". Störigt. Om man gör en bruksanvisning så ska den väl innehålla samma saker på alla språk.

Så. Tack. Nu har jag gnällt av mig och kan gå vidare med mitt liv! :-)

Tomt

Det är tomt här hemma. Tur att jag var på bio på lördagskvällen annars hade jag inte pratat med någon på hela helgen. Förutom med mig själv.

Ibland går jag in i hennes rum. Överkastet ligger på, det har det väl gjort sammanlagt 3 gånger det senaste året. Jag har satt en timer på lampan i fönstret så att det lyser därinne. Jag sätter mig på sängkanten och plockar lite med sakerna på hennes nattygsbord. En ask. Ett hårspänne. En komihåglista. En väckarklocka utan batteri. Ett ospelat Yatzyblad.

Tre veckor har gått. Inte en enda gång har jag pratat med henne. Hon vill inte. Hon saknar inget och är rädd för att göra det och få hemlängtan om hon pratar. Det förstår jag men det är tråkigt för mig.

Jag vet så lite. Inte visste jag väl så mycket när hon bodde här heller men då pratade vi i alla fall med varandra och jag visste lite grand om vad som hände i hennes liv. Nu är jag hänvisad till hennes blogg, inlägg på facebook och ett och annat mejl. Det är faktiskt inte lätt. Det är svårt att vara utan henne. Jag har svårt att vänja mig även om mitt intellekt och logik säger mig att det är så här det ska vara. Så här det måste vara. Men mitt hjärta talar ett annat språk.

Jag kämpar för att inte känna mig bortvald och oviktig. Eller är det jag ska försöka förstå att jag är?

Men för att övergå till det positiva, hon trivs jättebra, familjen är trevlig och de visar att de verkligen bryr sig om henne. Hon har gjort saker hon egentligen inte vågar och har lyckats med dem. Hon växer som människa. Det gläder jag mig åt. På riktigt. Men den glädjen sitter liksom innanför saknaden och har svårare att komma ut och till tals. Om ett tag kanske de känslorna har bytt plats och glädjen ligger ytterst.

Det jäser

Inspirerad av Rutans inlägg så skaffade jag ett konto på YouTube. Urvalet av videoinspelningar var inte så rackarns stort så här kommer mitt jäsrör!

Klockoman

Två gånger om året inser jag att jag gillar klockor, jag har många.

Nu har jag ställt om tiden på:
Väckarklockan
Armbandsklockan
Kameran
Mobilen

Kvar är:
Väggklockan (på bilden)
Köksklockan
Badrumsklockan
Timglasklockan
Klockan på termometern
Klockan i bilen

Jag slår vad om att det är någon jag glömt. Nån timer eller så.

Ljud

Jag tror jag är lite känslig för ljud. Att ha radion eller, gud förbjude, teven på på morgonen är fullkomligt otänkbart för mig. Vore det bara musik och musik jag gillar skulle det gå an, men så funkar ju inte verkligheten. När det blir reklam får jag tuppjuck och byter kanal omedelbart. Jag har även lite svårt för gälla röster. Affekterade röster passerar inte heller mitt störningsfilter. Jag tror att det en del beror på att jag inte har förmågan, som en del har, att stänga av öronen. Jag lyssnar hela tiden och då blir det för mycket.

Sen skrämmer jag mig själv ibland. Det värsta var nog när jag hade installerat ett nytt antivirusprogram en kväll. Gick ut på krogen, kom hem och satte på datorn. Höll på att få hjärtsnörp när en sonor mansröst plötsligt fyllde rummet och annonserade att ”your virus data base has been updated”. Hjälp. Jag kan ibland undra vem som pratar när jag ska lägga mig. Det är när jag tryckt bort teven från standby-läget. Tror jag alltså. Nä, jag har satt på den och får fnatt där jag står och fäller persiennerna medan någon höjer rösten bakom mig.

Uppfostran

En del människor ger aldrig upp det där med uppfostran. De håller sig inte ens till sin egen familj utan vill gärna uppfostra hela världen till att bete sig på det sätt som de tycker är lämpligt. Deras sätt att tänka och deras åsikter är nämligen rätt och alla andra har fel eller har bara inte kommit på hur det ska vara och därmed ska de uppfostras in i den rätta läran. Sådana människor har jag lite svårt för.

I måndags på bussen satt en dam bredvid mig. Längst bak i bussen satt en mamma med två barn. Det yngsta tjöt redan när hon klev på bussen. Hela resan var en kamp för mamman. Jag hörde henne lirka/hota/avleda men inget hjälpte, ungen hojtade ändå. Damen bredvid mig vände sig om mer än en gång och jag kan tänka mig att det inte var för att le uppmuntrande mot mamman utan det var nog mer onda ögat hon skickade. Jag hörde hennes små fnysningar av komprimerad luft ut genom näsborrarna.

Sen har vi människorna som har åsikter om vad andra har för kläder på sig. De ska uppfostras till att ha vinterkläder när det är vinter och sommarkläder när det är sommar. Och det är inte den som bär kläderna som har tolkningsföreträde utan just uppfostraren. Tänk så lite man vet om varför människor har de kläder de har. Är de varma av sig? Är de frysskitar? Spillde de kaffe över blusen och var tvungen att låna en? Gick strykjärnet sönder och de ville ändå ha just den skjortan? De kanske inte hade tänkt ta av kavajen, men gjorde det ändå?

Det finns fler exempel av uppfostrare, men jag låter det bero här. Du vet säkert vad jag menar och har alldeles egna exemplar i din omgivning.

En intensiv torsdag

Ätit champagnefrukost
Lögat mig i ett spa
Ätit räkmacka och vitt vin
Varit på teater och sett Sista dansen
Puh. Men ett gott puh.

Var iväg med syrran på en Ålandstripp för att se The Dubliners på båten. Ett gäng numera väldigt gråhåriga herrar men musik har ingen ålder. Nu är barskåpet påfyllt också.

Direkt från båten åkte jag till Stadsteatern och lämnade in väskan i garderoben. Mötte svärmor och skrattade åt Sista dansen. Ett skratt som ibland fastnade lite i halsen av igenkänning.

Är duktigt trött nu och är glad att det är fredag imorgon, det blev en kort arbetsvecka kändes det som.

När det är mörkt

När det är mörkt kan jag tända ett ljus och intala mig själv att den svaga lågan driver det mörka i mörkret på flykten. Jag kan se lågan darra som vore den rädd för sin egen kraft. Se den ge stolen en skugga så mycket större än stolen själv. Skuggan rör sig en aning på väggen. En aning.

När det är mörkt lyssnar jag på Sting och min blick söker månen på himlen men molnen skymmer den.

The brim of my hat hides the eye of a beast
I've the face of a sinner but the hands of a priest
Oh you'll never see my shade or hear the sound of my feet
While there's a moon over Bourbon Street

När det är mörkt blir gatlyktorna förvandlade och lyser inte längre. De drar allt ljus åt sig. Till slut har det smalnat till en tunn stråle och försvinner.

Det är mörkt.

Om man handlar

Om man handlar och i korgen lägger ner:

1 liter mjölk
4 äpplen
2 champinjoner
1 paket salladsärtor
1 paket Singoalla Lakrits
och 4 gravljus

och i kylen har kvar två isterband och en förpackning ärtsoppa sen förra handlingen.

När en systempåse inte hinner bli fylld med sopor innan den börjar lukta skunk.

När man tvättar en halv maskin tvätt, och det knappt.


Då har man verkligen ett enpersonshushåll.

Språkblandning

Dagens skratt kom när jag var på kören. Vi skulle öva på ett slut av en sång som heter Will you be there. Det stod Slut will you be there! Kanske inte helt genomtänkt. Kören jag är med i är bra övning om man har kontrollbehov också. Det har jag inte särskilt mycket av men jag hör många som har väldigt svårt att inte få veta allt om hur konserten ska vara, vilken ordning sångerna ska komma i och andra exakta ting. Det löser sig. Vi har ju två körledare och de leder oss, det är bara att luta sig tillbaka och åka med. Jag tycker det är skönt att släppa greppet. Det ger sig. Och kan jag inte alla sånger perfekt så får jag väl röra på munnen utan att höras på de ställen jag är osäker. Snart bara en månad kvar till konserten, det ska bli så roligt.

För övrigt har jag inget vettigt att skriva om märker jag. Vissa inlägg blir väldigt dagboksaktiga, men det må vara hänt.

Kissnödig

Hur kommer det sig att jag kan vara ute en hel eftermiddag, dricka kaffe, åka bil och inte vara ett dugg kissnödig? När jag sedan kommer in i porten hemma känner jag att det nog vore lagom med ett toalettbesök, i hissen blir behovet påträngande och sen har jag knappt tid att ta av mig skorna innan jag ilar till toaletten med benen i kors. Hur fungerar hjärnan egentligen? För jag måste ju ha varit kissnödig en lång stund och totalt ignorerat de signalerna. Och det är ingen engångsföreteelser, så här är det för jämnan.

Kände mig lite rastlös mitt på dagen (eller så var det för att jag visste att om jag stannade hemma var jag tvungen att stryka) och ringde syrran och föreslog en promenad. Vackert höstväder och både varmt och kallt ute. Det funkar bra med syrran just nu. Hon har insett att vissa samtalsämnen helt enkelt inte funkar med mig och avstår från dem. Och jag har taggat ner och går inte i polemik lika ofta som förut. Det känns bra.

Vi fikade utomhus och jag orkade inte ens min halva av brownien med grädde. På vägen hem åkte jag förbi svärmor och blev sittande där en stund och pratade medan skymningen föll.

Nu har även mörkret fallit och stearinljusets låga speglar sig i fönstret. Jag har inte strukit.